MiniZillen

Hopplöshet inför vikten, det är så jag känner nu. Det är för mycket som händer. På jobbet. Som tar energi. All energi. Jag vill så gärna komma igång igen. Är motiverad till att återigen (har testat förut) börja med pulverdiet. Dock måste något ändras denna gång. Jag behöver stöd.
Jag behöver pepp.
Det är det jag saknar.
Någon som pressar mig, någon jag kan dela upp och nedgångar med. Just nu känner jag mig så ensam. Ensam. Rädd. Utlämnad. Fet. Ful. Äcklig. Rädd. Ensam. Mest ensam.

Och i morgon ska jag på arbetsintervju. Känner jag mig pepp inför den? Svar: ja.

Men jag behöver känna pepp inför vikten också. Motionen framför allt. Skitdåligt med riktig motion. Blir promenader mest. Då och då. Inte varje dag. Jag är nästan beredd att ge upp. Det har liksom gått för långt. Det är en gång för mycket som jag återigen har gett upp. OCH allt jag tänker på är att jag förmodligen inte kan få barn. Det borde peppa mig mer. Men det gör mig handlingsförlamad. Jag tror jag ska investera i en personlig coach. Mental coach eller så. När jag väl flyttat. Vi ska flytta i augusti. Till södra Sverige. Nu har vi tagit det slutgiltiga beslutet, då varken jag eller sambon hittat nytt jobb här uppe. Suck.

Någon som har erfarenhet av Xtravaganza eller annan pulverdiet-bryta livsmönster-diet? Vad har ni för erfarenheter? Sååå nyfiken!!

Hör gärna av er! All info uppskattas!

Äntligen en ny mobil!

Min gamla har under de senaste månaderna bestämt sig för att ge upp...

Funderar på om det är så att mobilföretagen faktiskt på riktigt gör dåliga mobiler, så att vi konsumenter tvingas att köpa nya vart annat år eller så...

Känns så.

Mamma berättade att hennes Nokia 3310 i december fyller 10 år.

Och fungerar fortfarande lika bra. Varför görs inte sådana mobiler längre?

Förmodligen för att det skulle gå åt pipan för deras företag då...

 

 

 

 

Fortfarande "mossig" i huvet. Men ändå på jobbet. Egentligen undrar jag vem jag gör en tjänst för när jag är här på jobbet och känner mig sjuk. Men så är det ju också supersvårt att få till möten med vissa personer och då blir det gärna att jag själv sätter mig i sista rummet, så att säga.
Nu längtar jag hem...till min säng...
Suck!

På återseende!

Suck.
Hatar att vara sjuk. Idag försökte jag gå ut på promenad...efter fem minuter var jag tvungen att gå hem. Vet inte om det var på grund av allergi eller förkylningen...suck. Usch, jag hatar verkligen att vara sjuk. Just nu längtar jag till känslan av att kunna andas utan att tänka på det, varför tar vi det för givet? Varför?


Just nu längtar jag efter att få träna. Vill så gärna börja med träningen igen. I morgon ska jag återigen försöka mig på en promenad. Kanske kommer det att gå. Kanske inte. Men hoppas! Nu ska jag återvända till Greys Anatomy-maraton med min sambo!

Jag har varit frånvarande från Internet. Av flera anledningar.
I två dagar har jag via jobbet varit i Stockholm på diverse uppföljningar och hembesök hos placerade barn/ungdomar. Så kul att träffa ungdomar som helt har ändrat sig efter nödvändigt miljöombyte.

Just nu, är läget följande:
Jag är sjuk. Just det. Rejält förkyld. Har ingen röst ALLS. Dricker te, äter halstabletter och äter glass, omvarannat. Suck.
Vädret är underbart och jag önskade att jag hade ork att ta mig upp ur soffan och vistas lite ute. Kanske kommer senare. Vi får se.

Men det förklarar min frånvaro. Jag kommer återkomma i morgon, förhoppningsvis lite piggare!
På återseende!

Tack för alla gratulationer!

Igår blev det mys. Lite smuläppelpaj och vaniljvisp!



Idag är vägdag. Återkommer med resultat!

Wuhu! Idag är det min födelsedag. Egentligen tycker jag inte om födelsedagar. Men jag vet inte. Idag känns annorlunda. Vad spelar det för roll att dagen började med snö. Sedan regn. Sedan hagel. I maj. När jag var liten var det nästan alltid runt 20-25 plus. Hehe. Det spelar ingen roll. Det känns bra i magen. Så glad. Så lycklig. Vet inte varför. Men har en bra känsla att detta blir bra!

Överaskades på jobbet av ett blombud. Från mamma å pappa. SÅÅÅÅ gulligt ju! Tackar! :D
Vackra, va?

 

När jag kom hem möttes jag av vackra rosor, från mormor och morfar..och en vacker orkidé från min kära sambo.

Ibland känner man sig lite extra älskad. Så är det idag.

Av sambon...fick jag ett munspel, mitt favorit organiska KRAV-märkta FAIRTRADE-märkta tuggummi, presentkort på garn-affären. Sedan..så bjöd han med mig på lyxrestaurang. Förrätt: vitlöksbröd och västerbotten-bröd.

Huvudrätt: Black Angus-biff. Klyftpotatis kryddad med någon form av örtsalt..sååå gott.

Japp, snart fyller jag år.  Jag blir hela 25 år. Stora jag. Gamla jag. Vad har jag gjort, då? Bra fråga..måste fundera lite... Vad önskar jag mig?

Ett "måste" så klart!!!

Titanringar är alltid välkommet!

 

Och garn så klart!!!

Hittade just ett intressant jobb i Västerås, som jag tänker söka.

Funderade just på staden som sådan. Vad vet ni om den?

Själv vet jag väl..ungefär att de hade de snyggaste hockeyspelarna som fann i elitserien under 90-talet.

De är duktiga på bandy.

De finns mycket gurka där.

Hjälp?

Så här ser den ut. Eller i alla fall nästan. Det är samma klänning fast den är grön. Underbar, va?

Helt fantastiskt att det är en klänning som kan "förvandlas" till flera. Möjligheterna är oändliga!

Just det. Mina päron kommer på besök i dag. Och de har för avsikt att stanna under hela helgen. MYSIGT.

Annars leker livet vidare. Just nu regnar det här uppe. Vilket betyder ingen lunchpromenad, då jag saknar regnkläder och paraply (hade ingen tanke på att ta med det till jobbet).

Så det får bli en kvällspromenad istället. Jag hoppas att få med mig farsgubben och sambon också. Mamma följer nog inte med. Hon har MS, och finner det tillräckligt svårt att färdas över 60 mil på en dag även om hon "bara" är passagerare så tär det mycket på henne. För att ge henne lite uppmuntran funderade jag på om vi skulle ta å shoppa runt i morgon. Jag är sugen på att köpa mig lite klänningar. Har inte burit klänning sedan jag var tre år, ungefär. Med undantag från förra sommaren. :D

Jag har ju som ett personligt mål att försöka köpa "bättre" kläder och sluta gömma mig. Våga vara mer kvinnlig. Sluta skämmas.

Annars, allt bra eller?

Just nu är jag depp. Å less. Less på mitt jobb. Less på att inte ha en chef. Less på att folk tror att socialsekreterare inte har nog att göra med att försöka hitta bästa möjliga lösningar för sina klienter. Less på att folk inte tar mig/oss på allvar. Less.

Jag vill byta jobb just nu. Snart går mitt vik ut. Jag vet inte vad jag ska göra. Några förslag? Någon som råkar ha ett socionomjobb över?

Är det inte härligt när våren kommer?

Nu börjar snön äntligen försvinna! Promenader på lunchen är nu ett ständigt återkommande fenomen.
Det är skönt att ta sig lite egen tid mitt på dagen...försvinna från allt vad myndigheter heter.
Jag börjar bli riktigt trött på mitt jobb nu. Det är för mycket ansvar. För många barn. För många ungdomar. För mycket beslut som ska tas på allt för kort tid. Nu har jag dessutom fått reda på att jag ska skriva tre utredningar till...Jag har svårt att förstå hur jag ska hinna allt.
Men inget är omöjligt.

Längtar till våren. Längtar till sommaren. Längtar till min säng. Att få sova ut. Semester...ah!

Just nu sitter jag mest framför datorn i syfte att släktforska kring de släktingar som kom till Sverige iom andra världskrigets slut. Mycket spännande faktiskt. Och mor min tycker att jag ska skriva en bok. Hon gillar mitt sätt att skriva. Vem vet? Det kanske blir något...Vi får se ;)

På återseende

Funderar på vad jag ska ge fästmannen i födelsedagspresent nu när han snart fyller 35.
(å jag fyller snart 25). Ja, det skiljer sig 10 år.

”365 Nights: A Memoir of Intimacy”.
http://www.aftonbladet.se/wendela/relationer/article12733894.ab
Gå in på den länken.
Kanske vore detta något att ge bort? Kanske måste jag "öppna" en ny blogg då?
Antar att ni inte är den läskrets som vill läsa om sådant ;)

Några present-tips till någon som har allt och inte önskar sig något?
Känns som om man borde göra något i alla fall.

Dagens I-LANDSPROBLEM:

Jag har säkert sagt att jag jobbar med ensamkommande flyktingbarn. Ett jobb jag älskar. Det är dock ett vikariat. Ett vikariat som går ut i slutet på sommaren. Min fästman har börjat fundera på att sluta med sitt jobb. Han har helt enkelt tröttnat och känner att han vill komma vidare i livet. Problemet är att det inte finns så många jobb här uppe i landet som riktar sig mot hans kompetens. Vilket är okej. Det är bara å flytta ner (igen). Det gör mig inget egentligen. Jag har vart inställd på det ett tag nu. Problemet för min del är att det inte finns så många i södra sverige som skulle anställa en sådan ung person som jag med inte allt för lång erfarenhet. Trist. Här uppe är det stor konkurens om ALLA socionomjobb som finns. Jag vill helst jobba med ensamkommande, jag älskar det och tycker att det är riktigt intressant. Så..med detta i bakhuvudet såg jag på arbetsförmedlingens hemsida att det fanns SAMMA jobb som jag har nu fast i södra delarna av sverige. TYVÄRR tillsättning snarast. Jag skrev till ansvarig chef och frågade en massa saker samt sa att jag har jobb tom sommaren. Han blev intresserad av mig och bad mig söka tjänsten.

Sagt och gjort. Jag sökte. I fredags ringde han och frågade om det fanns möjlighet för mig att (om jag får jobbet) börja jobba den 1 juli istället? Jag vet inte sa jag, vi är uppe i en omorganisation just nu och det är lite stökigt, men jag ska fråga. I dag fick jag svar av min chef att jag kan utnyttja min semester och därmed sluta den 1 augusti, men som det ser ut nu kunde han inte se att jag kunde sluta tidigare...men han skulle undersöka det vidare (sa han med inte allt för övertygande röst). Varpå jag är ärlig och skriver till den andra kommunen (där jag hoppas få jobb) och berättar vad jag fått reda på. Han säger "Den 1/7 är nog tyvärr vår smärtgräns. Jag ska ta upp det i vår ledningsgrupp (idag 3/3 kl 13:00)men jag har svårt att tro att vi kan hantera vår uppgift längre än till 30/6. Även om den anställde handläggare kan börja den 1/7 så är ju detta långt ifrån optimalt. "
Vad ska jag göra? Ska jag gå på intervjun i alla fall...eller vad?

Hittade detta på SSR:s hemsida:

Fråga: Jag har ett tidsbegränsat vikariat och har nu hittat ett annat arbete. Kan jag säga upp mig?

Tidsbegränsade anställningar är normalt sett inte uppsägningsbara. Du måste komma överens med din arbetsgivare om du ska få lämna anställningen i förtid. Vissa kollektivavtal på privat sektor har en avtalad uppsägningsmöjlighet för tidsbegränsade anställningar. Ta reda på vilket kollektivavtal du har och vad det anger.

Ibland kan det finnas en uppsägningsmöjlighet genom att det i anställningsavtalet skrivits in att anställningen gäller ”dock längst till och med”. (http://www.akademssr.se/anstallningsvillkor-rattigheter)


Visste ni detta eller? Det var helt nytt för mig. Jag trodde att alla kunde säga upp sig...va f*n liksom?!

Spana in detta http://www.aftonbladet.se/kropphalsa/article8568595.ab

ÄNTLIGEN!

BMI en bluff?! Men det är ju det folk har pratat om hela tiden, eller hur? Det är ingen nyhet!!!

Eller?

Egentligen får vi inte surfa "privat" på jobbet.
Normalt brukar jag vara så extremt lydig att jag följer allt sådant.
Men idag orkar jag bara inte.

Jag mår fruktansvärt dåligt. Är stressad som in i helvete.
Jag försöker hålla mig flytande.
Jag gillar mitt jobb och mina kollegor. Men det är just nu så mycket runt omkring som bara "stör".
Omorganisationer på vår enhet, på boendeenheten...vi har ingen handledning, vilket jag är bortskämd med från den tid då jag jobbade på soc i södra sverige. Det är jobbigt att ha så sträng sekretess. Att aldrig få prata av sig.
Jag behöver det. Jag behöver ventilera.
Jag var ärlig mot min närmaste kollega idag och sa att jag funderar på att säga upp mig.
Jag har ju bara ett vik.
Jag känner mig så lessen å frustrerad över att de kommunala boendena inte sköter sig.
Jag tar mitt jobb på allvar.
Jag känner ett ansvar inför "mina" barn. Jag vill att de ska må bra och få de saker de har rätt till.
Andra soc sekreterare kanske kan "glömma" att boendena missköter sig. Men hade det vart ett privat HVB-hem hade det aldrig tillåtits att missköta sig. Men kommunalt..då är det ju billigt. SUCK. Men "mina" barn, då?
Ska inte de ha rätt att må bra och få den omvårdnad de behöver?
De har ju ingen annan?
Inga föräldrar.
De kommer från krig och kaos och fattigdom!
Om vi nu ska ta emot dem, måste vi väl ta ansvar för dem och behandla dem med den respekt de ska ha?
Jag tror inte jag passar att jobba som handläggare. Kanske borde fundera en extra gång på mitt yrkesval...