MiniZillen

Jag är förstörd. Trött. Stressad. Vill ge upp. Jag är less på allt.

I morgon ska jag börja använda min stegräknare igen...


Mål: 10 000 steg.

Jag har ännu inte hunnit att ta tag i den här veckan..så att säga.


Veckomålen för denna vecka handlar om följande;

Tanken var först att jag skulle resa hela vägen hem idag. DÅ jag började resa i morse kl 8.40, var som sagt tanken att resa hela vägen hem. Men nu..kl 16.15, ger jag upp för dagen. Stannar hos föräldrarna över natten och kör de sista tre timmarna i morgonbitti. Jag har haft en underbar helg, som kantats av diverse besvikelser i form av att fästmannens resturangpersonal har ringt städigt och behövt akut hjälp. Vi fick i alla fall gårdagen helt för oss själva. Alltid något.

Saknar honom redan. Det var härligt uppe i norrland. Känner dock en viss panik smyga sig på, då jag ännu inte fått komma på någon intervju....suck. Men jag ska inte ge upp för det.


Hur har helgens matintag sett ut? Jodå, det har vart helt okej. Maten har varit bra och nyttig och i kontrollerad mängd.
Jag har dock gjort vissa medvetna val, som inte följt min hälso/viktplan; jag har ätit glass, jag har druckit cider, jag har ätit chips.

Imorgon börjar jag återigen jobba och vardagen är ett faktum. Dags att återigen ta tag i verkligheten!

Är uppe i norrland under midsommar.

Kommer tillbaka till verkligheten i morgon..då jag ska färdas över 100 mil söderut...hem till mig!

Kommer sakna pojkvännen, så därför ska jag njuta till max nu under dagen/kvällen ;)

På återseende

Angående gårdagens inlägg vill jag bara säga att chefen tog min oro på största allvar och vi ska ha möte på torsdag morgon med kvinnan i fråga. Kanske kan chefen komma på något bra sätt att hjälpa.


Vad är det som gör att motivationen tryter så? Jag vet inte riktigt. Eller jo, jag vet. Det är bristen på större resultat.
Känns som jag kämpar som ett djur.
Det hjälper inte alls att konstatera att det är gener, att det kommer att ta längre tid för mig än det gör för andra och så vidare. DET hjälper INTE ALLS.
Inte ett dugg.
Jag blir förbannad. Förbannad, arg och känslor av hopplöshet i hela kroppen!

Jag tror att min brist på motivation även grundar sig i annat. Till exempel saknaden av min fästman. Känner mig så ensam i min kamp, han peppade mig varje dag. Pushade mig att träna även om jag inte hade lust.
Sedan är det jobbet också, jag vet inte om jag passar in på socialtjänsten. I alla fall inte den här veckan. Möter så många människor som jag skulle vilja hjälpa mer. Känner att jag blir allt mer berörd. Tack gode gud för det, kanske man ska tänka. Har kollegor som är nästintill likgiltiga. Har en kollega som jag pratar mycket med, hon jobbar också med flyktingar..vi är bara två handläggare som jobbar med flyktingar. Hon säger att det just är på grund av detta som jag ska fortsätta inom socialtjänsten..för att jag inte blir likgiltig.

Hon har en poäng.
Å jag måste erkänna att även om inte kost och motion alla dagar är som jag önskar, så som mitt ideal hade varit. Och även om inte vikten rasat så har jag ändå goda resultat. Detta är något jag måste påminna mig själv om. Måtten har minskat. Men det bästa, som jag ser det, är att jag har gjort förändringar som jag kan leva med resten av livet! Under de senaste 6 månader som gått på detta år har jag lärt mig att INTE tröstäta. Att inte äta när jag är stressad. Och jag har dessutom BARA varit på g till hetsätning TVÅ gånger...MEN det har aldrig blivit en hetsätningsperiod! Bra, va? Jag är mycket stolt över detta, även om det kanske för en utomstående inte verkar mycket. Jag har också bättre självförtroende och tillit till mig själv då jag numera vet om att jag kan klara att vara ensam och ändå lyckats med att inte hetsäta!

Nu ska jag ut på promenad med vovven, på återseende!

Så...nu ska jag berätta om mitt jobb, igen! Ni som tröttnat får hoppa över detta inlägg.


Idag träffade jag en kvinna. En gravid kvinna. En kvinna som jag så gärna vill hjälpa, men som jag inte kan hjälpa. Eftersom lagstiftningen ser ut som den gör. Och visst, det är så det ska vara. Det ska finnas en gräns. Kvinnan är gift. I Sverige är man försörjningsskyldig den andre om man är gift. Han tar alla pengar från sin lön. Ger henne inget. Hon är stor som ett hus, ska snart föda. Hon vill handla kläder till sitt barn. En vagn. En säng. Kanske kläder till sig själv också, hon har bara ett ombyte. Och jag kan inget göra. Känner mig så maktlös.
VILL så gärna hjälpa henne. Men vet bara inte hur. Ska prata med min närmaste chef i morgon. Om kvinnan och hennes situation. Vad kan jag göra? Kan jag göra något alls?

Detta fick mig att börja tänka kring min vikt. Vilken överraskning, kanske du tänker. Tänker hon någonsin på något annat än hennes vikt?
Det gör jag faktiskt.
Jag började tänka kring, vad som EGENTLIGEN är viktigt. Hur kan jag ägna så mycket energi på att försöka gå ner i vikt? När jag borde börja uppskatta mer vad jag har! Jag borde börja tänka på framtiden. Pensionsspara. Ringa min mamma och säga att jag älskar henne. Borde säga till kollegan "vilken fin topp du har på dig idag". Borde köpa fair-trade-kaffe. Uppskatta min hund och den tröst han ger mig. Uppskatta Sverige och att det är fred och att ingen straffar mig när jag uttrycker mina åsikter.
Vi tar så mycket för givet.
Jag borde tänka om.
Kanske borde jag lära mig att älska min kropp som den är.
Nöja mig med den storlek jag har och älska den.
Ägna tid på annat. Annat som har större betydelse.
Jag känner mig så förvirrad. Jag tänker att jag slösar bort värdefull tid. Tid som jag kan lägga på annat.

Jag vet inte längre.

Wuhu! Klarade alla mål utom de 5 pass jag skulle göra...Hm..måste ändå ge mig själv godkänt! Mitt nya recept blev thailändsk soppa...med räkor och kokosmjölk. mumsigt!

Idag har jag kört ett styrkepass a la 30 miuter. Ska nog sätta upp mål för nästa vecka också! Det är ju midsommar snart...och med det följer en risk för hetsätning...med mycket god mat, sötsaker osv osv.

Idag har jag fått all sorts mentalträning.
Ibland tror jag inte att jag orkar att jobba på Socialtjänsten. Så otacksamt jobb. Alla är för det mesta sura på en.

I alla fall.
Är det någon som lyssnar på Lars-Eric Uneståhls avslappningsband/mentalträningsband?
Tycker att de är jättebra! Har nästan alla.
Just nu lyssnar jag mest på Det gyllene rummet.



En plats i mitt inre. Mitt eget mentala rum.
Jag föreställer mig mitt mentala rum...som ett rum beläget utomhus, utan tak. Med väggar som inte är väggar utan snarare hyllor fulla med bonsaier och orkidéer. I mitt mentala rum, finns det stenar och vatten. Ett obeskrivligt lugn inspirerat av asien. Jag ser framför mig hur jag sitter i mitten av rummet på en platt sten. Hur vattnet porlar runt mig. Inte djupt vatten utan bara så mycket vatten så det täcker botten...en eller två centimeter djupt vatten. Det är till detta rum jag besöker mentalt när jag försöker meditera. När jag ägnar tid åt mig själv. När jag sitter ner på min sten i mitt mentala rum...sitter och njuter av lugnet. Sitter och läker min själ, varvar ner, stressar ner.

Alla borde ha ett mentalt rum.

 

Denna vecka har vart väldigt speciell.
Har fått reda på saker som är skrämmande. Saker som handlar om min chef. Saker som skulle kunna skada honom...mycket. Om det kom ut. Suck. Det tar kraft att hålla saker hemligt. Saker som måste komma ut. Jaja.
Inte nog med detta så är det full rulle på jobbet på grund av att alla utbetalningar ska gå nästa vecka...bläää.

Med träningen går det sådär. Igår blev det bara en promenad -lite längre iofs- med vovven. Annars lugnt. Idag ska jag träna lite styrka. Men jag tror jag väntar en timme. Åt nyss lite, då jag var panikhungrig efter jobbet. Jobbade över idag igen.

Var å handlade lite idag. Det blev kesella, a-fil, mjölk, bregott, frysta hallon, frysta goji och blåbär samt kotletter. MUMMMA!!!


När det kommer till den mentala biten måste jag erkänna att jag tror att det ger resultat att jag kör med mina Uneståhl-band varje kväll. Igår somnade jag till avslappningsövningarna.
Sedan har jag börjat att prata med mig själv i spegeln. Det är inte så knäppt som det låter. Utan det är bara att jag varje morgon tittar mig själv i ögonen och säger "jag duger precis som jag är". Jag börja så sakta tro på det själv. Jag duger som jag är. Men det hindrar mig inte från att känna att jag vill gå ner i vikt för att öka mina chanser att få en fungerande graviditet utan att riskera mitt eller barnets liv. NU är det INTE så att jag är gravid...men en dag vill jag! Och då vill jag vara mindre till storleken så att riskerna för komplikationer minskar...

Puh! Jupps. Då var det igång med träningen igen....

Å idag har jag hämtat ut min klänning! Äntligen...fin, va?

Idag är jag hemma hos mina föräldrar. Ska på student x2. Först min kusin och ikväll...kanske till en barndoms väns lillasyster..jag brukade vara barnvakt till henne.

Så...hur går det med viktminskningen, undrar ni?

Jag har fått rådet att bara väga mig varannan vecka..för att återigen släppa fokuset på vikten.

Fasen va trött jag är på detta! Att kämpa och kämpa...men knappt något i resultat på vågen. Jag kräver inte så mycket av min kropp, bara att den visar resultat så att jag orkar kämpa vidare. Jag vet att ni förmodligen är trötta på mitt eviga gnällande...men va fasen..blir så avundsjuk när jag läser alla bloggare som hela tiden får resultat..varje jäkla vecka..

Jag ska dock återigen börja med "veckans mål", jag ska författa några i morgon tänkte jag.
Jag måste ta tag i detta...återigen...jag får inte låta det rinna ut i sanden igen...

Jag vill gå ner i vikt! Jag SKA gå ner i vikt!

 

Dagens mellanmål bestod av riskakor och keso.

På något konstigt vis lyckas jag i alla fall hålla koll på mitt matintag. Och tur är väl det! För som läget ser ut på jobbet så hinner/orkar jag inte med mycket motion. Min ambition är att ta tag i detta i helgen. Då ska jag få hjälp av brodern min... Jag har fått riktigt mycket beröm av min närmaste chef idag. Samtidigt har jag blivit utskälld av en klient...jag vet att jag har gjort rätt, jag vet att klienten är svårt traumatiserad och har PTSD, men det är svårt att inte ta åt sig alls....

Imorgon efter jobbet åker jag hem till mor och far. Ska på studenten på lördag. Ska också ha tidig vägdag i morgon. Vet inte alls hur det har gått för mig. Förmodligen inte så bra.

 

 

Fasen vilket tufft träningspass idag. Tränade med PT:n. Crosstrainer och cykel. Puh.

Känner mig lite down just nu. Skulle bli så glad om allt slit kunde visa sig direkt. Är så trött på att kämpa å kämpa. Känns så ensamt. Vill bara ha en vän. En vän som också kan kämpa vid min sida. Ska det vara så svårt att få någon som ställer upp? Någon som har vart med om liknande saker?

Jag har den senaste tiden pratat mycket med en annan viktkämpare...viktory, som skriver bloggen om en hetsätares liv. Helt underbar tjej. SÅ härligt att ha en person nära som stöttar en. All heder till henne!
Har funderingar på att återupprätta veckansmål-grejen...kanske skulle det vara ytterligare en grej som får igång mig?

Hm...hatar att känna så här. Så tom, på något sätt. Hatar att misstro min motivation för att gå ner i vikt...

BLÄÄÄÄ

I morse lämnade jag fästmannen vid Landvetter. Suck. Trist. Har haft en så underbar helg...så underbart att inte vara ensam. Att hela tiden vara tillsammans med den man älskar...så underbart!

Idag har jag inte tränat...så trött...ska gå å lägga mig tidigare i kväll...har redan börjat sakna fästmannen dock!

I dag skulle jag å fästmanen till Djurparken...men då det regnade fick vi hitta på annat. Det blev en heldag på stan....Jag var på Indiska och shoppade loss, fästmannen var på massage med sin dåliga rygg. Han var också och klippte sig samtidigt som jag fick mina naglar fixade...för första gången så fixar någon annan mina naglar! Gud, så fina de blev....
Sedan tog vi en kaffe...titta på möbler, köpte en ny soffgrupp..(vi har letat soffa länge och detta var så billigt att vi inte kunde stå emot...3 000 kr för en hel soffgrupp..som dessutom var superläcker! fynd!!)

Annars så är allt bra, blir mindre bloggande nu när jag försöker njuta av att fästmannen är hemma igen. Han åker i morgonbitti..så då blir det vardag igen.

Love you!  På återseende!

Knät gör fortfarande ont. Så jag tänkte ta det lugnt i dag. Jaha...vad ska jag då skriva om?

Hm..vad gör jag när jag tar det lugnt? Hehe.. just nu väntar jag på att klockan ska bli runt åtta-nio..då ska jag äntligen få träffa min fästman. Han kommer ju till Landvetter då! Vi har inte träffats på fyra veckor. Suck! Undertiden så fördriver jag tiden på youtube med att lyssna på lite musik. Lite gamla klassiker. Bland annat Cher, Johnny Cash, Alice Cooper, Nordman och Dolly Parton...salig röra, va? Finner musik inspirerande och det får mig att glömma bort verkligheten ett tag och man kan sjunga med i texterna och bara njuta av att vara här och nu.

Jag och min PT diskuterade igår hur ordet "mys" är starkt kopplat till mat/godis/sötsaker. Sedan jag erkännde min hetsätning för mig själv, har jag börjat söka efter andra saker jag kan ersätta den tröst som jag trodde att maten gav. Musik är en sådan "mys" sak. Sedan har vi förståss deckarkväll..vilket innebär en bra deckare på tv, nersläckt och levande ljus och varm te. MYS!

Vad gör ni själva för mys så här på fredagkvällen inför helgen?

Fy fasen va trött jag är!

Ikväll har jag tränat med min underbara PT. Som för övrigt är gravid. Så kul. Hon verkligen strålar! Är faktiskt lite avundsjuk...men planerar att gå ner lite mer i vikt innan det blir sådana tankar. Skulle vara så rädd för barnet skull om jag blev gravid nu.

I alla fall. Det blev crosstrainern idag. Det är rätt kul med crosstrainer, jag känner att jag kan ta ut mig helt utan att riskera att slå upp skadan på knät. När vi var iväg med jobbet så gjorde jag illa knät igen. Trodde att det snabbt skulle gå över...men icke! Så jag har kört lite mindre på steppern och mer på crosstrainern den senaste tiden.

Nu sitter jag å njuter av vädret och av träningen som är avklarad för dagen. Har lite ont i knät, smärtan kom efteråt när jag stog i duschen...märkligt med tanke på att det knappt kändes alls när jag tränade...

I övrigt är allt bra med mig! Maten fungerar. Motionen fungerar.

Just det! I helgen blir det nog bara korta inlägg då fästmannen kommer på besök. Längtar så att jag snart spricker! Det var en månad sedan vi sist sågs....åh..va tiden går sakta. I morgon kväll hämtar jag honom på Landvetter...
Åh...! Berättar mera senare ;) Ska ta en del foton i helgen också, som jag kan dela med mig av ;)

Ännu en varm sommardag. Helt underbart! Har dock jobbat hela dagen.

Tänkte visa er en liten bild på vad det är för mellanmål jag äter nu förtiden. Kvarg och någon form av bär...antingen hallon eller björnbär. Jag blandar allt på morgonkvisten. Sedan äter jag halva på förmiddagsfikat och sedan resten på eftermiddagsfikat. Jättesmart ju! Och dessutom håller jag mig mätt längre! Å så är det massor av protein i. Har fått tips av brodern att blanda med banan och kakao. Det blir nog nästa veckas variant! Ska iväg å veckohandla på lördag så då blir det lite bananer...! :)

 

Arm: 34 cm (-5.5)

Bröst: Under: 93 cm (-6)

Över: 109 cm (-5)

Navel: 102 cm (-4)

Rumpa: 126 cm (-3)

Lår: 76 cm (-1)

 

Imponerad av mig själv! Till och med låren har minskat lite nu, sedan sista mätningen (100506).

Det värde som är inom (parenteserna) är förändringen sedan starten i vintras.

Det bästa är dock resultatet över magen, eller naveln.

Där har jag minskat 2 cm bara under denna månad!

Jag som var så orolig för att fästmannen min skulle flytta, kanske var det inte så dumt utifrån storleksminskningssynvinkel ;)

 

FÖR ÖVRIGT FUNDERAR JAG PÅ ATT FLYTTA MIN BLOGG, DÅ DET VART SÅ MYCKET STRUL.

HAR NI NÅGRA BRA TIPS?