Hopplöshet
Jag behöver pepp.
Det är det jag saknar.
Någon som pressar mig, någon jag kan dela upp och nedgångar med. Just nu känner jag mig så ensam. Ensam. Rädd. Utlämnad. Fet. Ful. Äcklig. Rädd. Ensam. Mest ensam.
Och i morgon ska jag på arbetsintervju. Känner jag mig pepp inför den? Svar: ja.
Men jag behöver känna pepp inför vikten också. Motionen framför allt. Skitdåligt med riktig motion. Blir promenader mest. Då och då. Inte varje dag. Jag är nästan beredd att ge upp. Det har liksom gått för långt. Det är en gång för mycket som jag återigen har gett upp. OCH allt jag tänker på är att jag förmodligen inte kan få barn. Det borde peppa mig mer. Men det gör mig handlingsförlamad. Jag tror jag ska investera i en personlig coach. Mental coach eller så. När jag väl flyttat. Vi ska flytta i augusti. Till södra Sverige. Nu har vi tagit det slutgiltiga beslutet, då varken jag eller sambon hittat nytt jobb här uppe. Suck.
Inte kul att du är så nere över det här med vikten. Jag kan bara skicka över en stor digital kram men det är väl bättre än inget. Jag tycker absolut att du ska investera i en personlig coach! Jag funderar verkligen också på att göra det framöver.
Jag har ingen enkel lösning på hur du ska hitta motivationen och få hjärnan med på noterna :( Min resa neråt i vikt har varit krokig och lång, jag har ju inte gått ner 30kg på ett par månader med pulverdieter eller operation. Det har varit en balansgång mellan att försöka hitta nya lätta vanor att ta till mig som inte varit för tråkiga för att få mig att tröttna.
Så började ganska enkelt, med att utesluta ingen vanlig läsk på vardagarna och bara godis/kakor etc en dag i veckan samt röra mig mer. Sen efterhand som orken och motivationen kommit har jag trappat upp allt lite i taget.
Framförallt så undvika att jämföra sig med alla andra, se det som en långsiktig investering i dig själv. Man mår så otroligt bra när man kan se tillbaka på dagen som varit och se att man ätit helt rätt, rört sig ordentligt. Du blir stolt över dig själv, låter fånigt men jag tror det är den stoltheten som får en att känna sig lite gladare och lyckligare inte att man är smal.
Jag har hela mitt liv kämpat med att försöka äta regelbundet och sova ordentligt, samt slarvat med att dricka rätt.. Just all läsk och godis fick mig att gå ner i vikt superlätt. Hitta din balans, hitta saker att se framemot som delmål. Önskar jag hade någon som kunde hindra mig ibland från att göra mat och motionsmisstag men det är som det är, vi är inte mer än människor. Stor peppkram till dig!! Och tack för din gulliga kommentar, jag försöker dela med mig så gott jag kan av min positiva energi. Varit lite svårt med den sista tiden dock.
Precis som föregående talare tycker jag att du får försöka skaffa ett långsiktigt perspektiv. När jag var större tyckte jag att det var hopplöst. Jag ville dieta en vecka och sen vara smal och fin. Därför gav jag upp när det inte gick som jag ville alls. Till slut hittade jag ett sätt att gå ned som passade för mig, jag la om mina kostvanor och min träning. Det måste få ta tid. Skriv gärna en lista på hur du ska kunna förändra saker och ting. 1. Lagom stora portioner. 2. Äta flera mål, men mindre. 3. Sötsaker bara på lördag 4. Promenader som senare utökas till lite löpning. 5. Styrketräning eller cirkelträning
Ett steg i taget. Man kan inte förändra allt över en natt! Du kan lyckas!
