MiniZillen

Okej. Nu ska jag vara ärlig.
Jag har alltid varit ett knubbigt barn. Min mamma och pappa försökte få både mig och min bror att börja jogga. Icke! Men..ibland, så cyklade jag faktiskt brevid min mamma när hon joggade. Jag hade den viktiga uppgiften att "ta hand om vattenflaskan", ett jobb jag tog på största allvar. De gjorde så gott de kunde. Verkligen. Det är inte så lätt å ha två superlata barn. Det va så det var..när vi va små..nu är brorsan kroppsbyggare å hälsoutvecklare och jobbar som PT och gyminstruktör. Å jag? Ja, ni känner väl mig? ;)

I skolan upptäckte jag att det på idrottslektionerna var en fördel att vara stor. Jag blev först vald av tjejerna när vi skulle spela rugby..och av någon anledning blev jag vald innan vissa grabbar när vi skulle spela innebandy. Så startades min fixering vid innebandy, sedan hjälpte det naturligtvis att jag upptäckte att min pappa uppskattade mitt intresse. Han tog paus från jobbet (= han är lärare, jobbade mycket hemma också) och blev tränare för "mitt" lag.

Samtidigt var jag så pass "stor" att tjejerna runt omkring mig började utveckla ett hästintresse. Alla ville rida. Så jag började rida. Egentligen var nog mitt intresse mer för djuren, hästen som sådan, mer än för själva ridandet. Ridandet kunde egentligen kvitta. Jag tyckte det va intressant med hästar, rätt och slätt. Ridandet var ett plus. Snart så red jag å spelade innebandy. Tre gånger i veckan eller så.

Någonstans mitt i allt detta så testade jag på pingis också. Tror jag var med två gånger, innan jag insåg att bollen var för liten, färdades för snabbt och undvek att bli träffad med mitt racket. Hm.

Jag tror att jag spelade innebandy i cirka 7 år. Något sådant. Red gjorde jag till och från i 4 år skulle jag tro, kanske mindre. Minns inte. Vet att jag red när jag gick på lågstadiet...sedan tog jag uppehåll och sedan på högstadiet, något sådant.

Ja, just det. Sedan har jag simmat också. Det var förmodligen det bästa jag gjort! Jag hade skitkul på simningen, det är i alla fall så jag minns det. Och fort gick det också! Men så hade jag en tränare som tjatade på mig att jag "måste" börja tävla. Vilket jag inte förstod, då jag bara ville simma! Det va skönt och utmanande att tävla mot sig själv, men andra? Nej. Det var inget för mig. Till slut blev det för mycket press på att "tävla" så jag sa till mamma att jag ville sluta. Tror egentligen att det var därför jag slutade med ridningen också...nu när jag tänker efter...

Så tidsmässigt är vi väl runt högstadiet nu, va?
Högstadiet. Mycket plugg. Mycket träning. Till en dag, då jag ramlade ihop av smärta på träningen. Fick en blackout. Tränaren sa något i stil med "skärp dig, upp med dig nu!". Jag hade ingen känsel från vänster knäskål å nedåt. Ledband och korsband. Pang! Av. Och det va det, med innebandyn. Med all träning inomhus..Läkare och sjukgymnast ordinerade vila och gym. Försökte ett par gånger att "komma tillbaka", men det gick inte. Ont. Levde på alvedon/ipren. Kunde knappt sova av smärtan. Vid något tillfälle blev min mamma sur på mitt klagande och sa åt mig att sluta. Jag förstår henne. Hade ont i flera år. Har fortfarande ont till och från. Nu, senare, har jag förstått att det var en väldigt allvarlig skada och att den borde opererats direkt..så som de gjorde på min sambo när han skadade sig på liknande sätt.

Högstadiet, det var då jag upptäckte "gym" och "vikter".
Det var förmodligen här jag utvecklade min hetsätning till något i hästväg också..men åter till träningen.
Gym. Det var där jag fick hålla hus när jag inte kunde delta på idrottslektionerna. Det var här jag var. Musklerna i armar och lår började ta form. Något jag sedan blev retad för. Lyft vikter är något jag har hållt på med sedan dess. Mer eller mindre. Efter gymnasiet började jag dock fokusera mer på kondition, knät gjorde inte längre lika ont. Jag kunde köra trappmaskin, som blev min bästa vän i ett par år. Jag började också testa olika former av hemmaträning; Magdans, Tai Chi, Yoga, Pilates, Afrodans, Kickboxning (love it!!) osv osv Sedan träffade jag min sambo. Han blev genast imponerad av min styrka och min bestämdhet och fokus på träning och kost. Ännu mer fascinerad var han över att det inte visade sig på vågen. Han gav mig en underbar julklapp julen -09. PT-timmar. Med start på en gång. Mellan 1-3 ggr i veckan i 8 månader. Bästa presenten någonsin. Då fick jag lära mig att pulsträna. Intervaller. Kondition. Fettförbränning.

Och det är här jag är idag. Nu har jag dock "tagit upp" simningen. Och styrketräningen, som legat på is..Kanske borde jag också ta upp kickboxningen..den va kul! Å svettig. Man kände att man levde så att säga ;)
Det blev mycket i dagens inlägg. Ska sluta snart.
Nu!
På återseende!

Nu har jag fått reda på mer ang medicinska utredningen.
1. Jag ska på ny provtagning, de tittar på min matsmältning om allt ser bra ut å så (har redan gjort ett sådant test å då hade jag något förhöjt värde, så läkaren vill tydligen dubbelkolla)
2. Jag ska sluta äta p-piller i 6 veckor
3. Jag har fått tid för provtagning hos gyn
4. Jag har också fått tid för besök hos gyn, då de även ska kolla ultraljud

Det blev mycket på en gång. Men de tar mig i alla fall på allvar, till skillnad från där jag bodde innan.

Jag coppade emsut:s lista. Ett inlägg per dag i 30 dagar! Spännande, eller hur? Börjar ikväll efter träningen..å då ska jag också föra in mina nya veckomål! (påmin mig!)

1. Min idrottsbakgrund
2. I mina öron när jag tränar
3. Ett fint idrottsminne
4. I min träningsväska
5. Favoritmuskel
6. Mål med träningen
7. Favoritövning
8. Favoritmat
9. Mina inspirationskällor
10. Då mår jag som bäst
11. Favoritkonditionsträning
12. Favoritidrott
13. Mitt bästa kosttips
14. Favoritmellis
15. Då tränar jag allra helst
16. Favoritlivsmedel
17. Mitt måtto
18. En fredagskväll unnar jag mig gärna..
19. Hälsa för mig
20. Det här åt jag idag
21. Därför tränar jag
22. Min favoritfrukost
23. Detta skulle jag vilja utöva
24. Favoritidrottare
26. Så sover jag
27. Detta klara jag mig inte utan
28. Där tränar jag helst
29. Detta tränar jag allra helst i
30. Glöm inte att…

40 minuter styrka. 204 kcal. Snittpuls 113. Tränade hemma idag.

Hm. Känns som om det inte va världens bästa kaloriförbrukning. Men ändå.
Ber om ursäkt att jag inte uppdaterat på ett tag.



Idag har jag en sådan där usel dag. EN dag då jag skäms över mig själv. Skäms över att jag alltid försöker gå ner i vikt men inte lyckas. Jag vill inte visa mig ute bland folk. Och känner mig allmänt nere. Det känns som om de här dagarna blir fler och fler. Oftare och oftare. Vad är det som händer med mig? Jag är orolig i kroppen...orolig i själen. Nu ska jag träna lite mentalstyrketräning också. Återkommer senare.

Nu skriver jag från jobbet -igen-.
Igår tog jag en time out, från det mesta. Gjorde mest saker jag tycker om.
Satt bland annat och diskuterade LCHF med min sambo.
Ibland får jag kommentarer på mina inlägg där det bland annat står att jag ska testa mer strikt LCHF och att det då "måste" fungera. Jag får också en del mail om personer som snabbt gått ner ganska mycket.

Missförstå mig rätt nu.
Jag älskar era kommentarer. Det gör jag verkligen. Jag älskar det faktum att det har gått så bra för så många av er som följer min blogg. Det är häftigt och all cred till er.

Jag kanske borde skriva upp i bloggen vad jag äter?
Jag har som sagt haft en LCHF-kostrådgivare i 4 månader nu. Hon har hjälpt mig att peta bort alla överflödiga kolhydrater och sagt till när jag äter för lite fett och så också. Det jag är irriterad över är att det inte fungerar. Och jag har verkligen varit strikt. Inte alltid. Men säkerligen 99% av tiden. Och jag har motionerat, i olika intensiteter då. Men ändå.

Till D:
Tack för din kommentar.
Tror att du delvis kan ha rätt. Och delvis fel. ;)
Jag har tidigare alltid varit negativt inställd till kaloriräknande. Jag fick tipset av min bror som är hälsoutvecklare. När han sa att det kanske är ett bra måttstock, naturligtvis inte att ta på FÖR stort allvar..men mer för att ha ett hum om vart jag ligger..så tänkte jag att varför inte? Sedan fick jag också rådet av Annika D, LCHF-doktorn nummero ono! Det är inget hon normalt rekommenderar, men då jag har följt hennes anvisningar till "folk som inte lyckas gå ner i vikt trots stor övervikt/fetma" så tyckte hon att jag också skulle testa detta som ett alternativ.

LCHF är bra, det är inte det.
Jag behöver resultat på vågen för att jag ska hålla uppe min motivation.
Jag är inte kräsen. Jag har hållt på i cirka 3,5 år med denna kamp och bara lyckats gå ner cirka 10 kilo.
Nu utreds jag av läkare för att ta reda på vad det är för fel på mig kroppsligt, som gör att jag inte går ner i vikt.
Jag lägger på mig mer muskler, vilket är bra. Med resultatet = mer vikt.

Så LCHF är inte helt ute ur mitt liv. Inte alls.
Jag funderar på att köra ännu mera strikt, ännu mera fett. Under en begränsad tid, för att sedan se hur kroppen reagerar. Varför skulle det inte fungera, menar jag?

Jag vet att allt låter som ursäkter.
Men ni som följer min blogg, vet hur petig och så jag är med maten. Hur sträng jag kan vara mot mig själv.
Vilket jag måste för att inte återigen hamna i dåligt ätbeteende.

Annat:
I kväll ska jag smörja själen med lite balsam i form av stickcafé. Första gången i mitt liv.
Ska testa på detta. Kanske möter man trevligt folk. Hoppas!
Vore skönt att återigen byta fokus i mitt liv.

Egentligen får vi inte surfa "privat" på jobbet.
Normalt brukar jag vara så extremt lydig att jag följer allt sådant.
Men idag orkar jag bara inte.

Jag mår fruktansvärt dåligt. Är stressad som in i helvete.
Jag försöker hålla mig flytande.
Jag gillar mitt jobb och mina kollegor. Men det är just nu så mycket runt omkring som bara "stör".
Omorganisationer på vår enhet, på boendeenheten...vi har ingen handledning, vilket jag är bortskämd med från den tid då jag jobbade på soc i södra sverige. Det är jobbigt att ha så sträng sekretess. Att aldrig få prata av sig.
Jag behöver det. Jag behöver ventilera.
Jag var ärlig mot min närmaste kollega idag och sa att jag funderar på att säga upp mig.
Jag har ju bara ett vik.
Jag känner mig så lessen å frustrerad över att de kommunala boendena inte sköter sig.
Jag tar mitt jobb på allvar.
Jag känner ett ansvar inför "mina" barn. Jag vill att de ska må bra och få de saker de har rätt till.
Andra soc sekreterare kanske kan "glömma" att boendena missköter sig. Men hade det vart ett privat HVB-hem hade det aldrig tillåtits att missköta sig. Men kommunalt..då är det ju billigt. SUCK. Men "mina" barn, då?
Ska inte de ha rätt att må bra och få den omvårdnad de behöver?
De har ju ingen annan?
Inga föräldrar.
De kommer från krig och kaos och fattigdom!
Om vi nu ska ta emot dem, måste vi väl ta ansvar för dem och behandla dem med den respekt de ska ha?
Jag tror inte jag passar att jobba som handläggare. Kanske borde fundera en extra gång på mitt yrkesval...

Veckomål v 4

Träna så mycket eller så lite jag vill
Börja räkna kalorier, försöka hitta en bra nivå
Äta lite mer kolhydrater
Fokusera på mitt inre, varför vill jag gå ner i vikt?
Skriva upp en lista, varför är detta så viktigt för mig?

Leta upp något som jag kan använda som motivation.

Jag har pratat med min bror.
Han jobbar som PT och gyminstruktör. Och han är en jäkler på att motivera.
I alla fall. Han sa att jag kanske borde kolla på mitt kaloriintag.
Att jag kanske svälter min kropp. Att det är det som händer. Att det är därför min kropp inte vill släppa kilona.
Så nu ska jag testa det i alla fall.

Jag ska också ändra min kost.
LCHF är bra. Men det fungerar inte helt på mig. Jag mår bättre, visst.
Så jag tänker att jag ska äta i huvudsak enligt LCHF, men inte helt utesluta kolhydrater.
Jag ska äta hallon, och andra bär.
Jag ska äntligen få äta hårdbröd...ÄLSKAR!

Jag ska ibland dricka mjölk till måltiderna.
Kanske till och med våga på att äta havregrynsgröt.
Jag vet, det låter töntigt. Men det måste vara över ett år sedan jag åt det sist.
Och jag saknar det!!!

Kanske dags för en uppdatering.
Jag har haft en riktig formsvacka, denna vecka.
Inget nytt egentligen.
Det är väl så det är.
Jag har vacklat mellan att "inse hur jag ser ut, acceptera och låta va" och
"acceptera att det är svårt å lägga på ett extra kol".
Samtidigt har jag haft ont i kroppen, så ont att jag har haft svårt att kontrollera mitt humör.
Vilket resulterat i att jag har gjort mitt första stora avsteg från LCHF.
Japps, det stämmer.
Ingen är perfekt.
Jag är trött.
Min kropp är trött på att plågas.
För det är så jag känner mig nu.
Att jag plågar mig själv genom att inte tillåta mig att äta det jag vill.
Jag saknar pasta.
Ris.
Bulgur.
Quinoa.
Bröd.
Å andra sidan är fördelarna många.
Jag mår bättre, i det stora hela.
Behöver mindre sömn.
Gladare.
Minskat i omfång.
Trivs bättre med mig själv.
Varför räcker då inte detta?
Vad är det som saknas?
Vad är det jag behöver för att va på topp?
Är det så illa ställt med mig att allt handlar om siffror?


Egentligen är min önskan ganska lätt.
Jag vill vara "normal". Kroppsligt då.
Jag vill ha storlek 40-42 i byxor.
Jag vill kunna gå in i en affär och prova saker och VÄLJA om jag ska köpa eller inte.
Jag vill inte känna mig tvingad att köpa ett par byxor bara för att det är så få byxor som passar mig så att jag måste "passa på" när jag väl hittar något.
Nästa vecka ska jag försöka att ha mindre mål igen.
Jag ska ha mera mentala mål.
Mål att återigen hitta ÄKTA motivation.
För jag vet ju, liksom alla andra, att det finns inget quick-fix.

Samtidigt...
Det känns som om jag försöker.
Det är orättvist.
Jag fuskar inte speciellt ofta.
Jag kallar det iofs aldrig för fusk. Men jag avviker sällan från min kostplan.
Varför går det då så sakta?
Varför går det inte alls?
Varför vill inte vikten följa med?
Det hade bara vart så skönt om jag kunde få NÅGOT litet minus på vågen.
Det hade räckt med ett kilo i veckan. Jag hade vart nöjd med det.
Men nejdå. Min kropp vill inte. Jag förstår inte.
Vad är det för fel?

Jag måste helt enkelt byta fokus.
Försöka hitta tillbaka.
Varför vill jag detta?
För vem gör jag detta?
Varför är det så viktigt?
Byte av fokus, alltså.
Från och med idag.
Mer positiv. Skriva ner saker. Vad är positivt? Hur kan jag nå dit?
Okej. Nu är jag på banan igen.
Ibland behöver jag bara få skriva av mig.
Jag är fortfarande frustrerad över vikten.
Men jag mår bra. Jag har bra värden. Jag känner mig bra.
Någonstans måste väl det gå först? Å sen kanske vikten följer med..?
Vi kan hoppas.

Aktivitet: Pilates
50 minuter
231 kcal
Snittpuls: 107
Max: 144


Pilates. Det är ju fantastiskt...egentligen...så effektiv träning, fast det känns som om man inte gör något tufft. Å egentligen så bränner man väl inte så många kalorier heller, beroende på vilket program man använder sig av...naturligtvis!

Eftersom jag va själv i kväll så passade jag på att skämma bort mig själv. Efter träningspasset, duschade jag. Sedan satte jag på mig en värmande ansiktsmask, samtidigt som jag tog ett bubbelbad. Runt omkring badkaret tände jag värmeljus. Jag sjönkt ner i det varma vattnet och bara slappnade av...ah...! Näring till själen!

Jag har inget hälsosamt förhållande till mat.

Det är självklart. Jag menar...du får inte 50 kilos övervikt för att du äter för mycket sallad.

Det finns många orsaker till varför jag är så som jag är, varför jag ser ut som jag gör. Jag försöker att inte grotta i det för mycket. Jag försöker att se framåt. Att se det positiva och ta vara på det och gå framåt.

Problemet är att jag inte får några kroppsliga eller visuella vinster med min kost och motion.

Jag utreds nu för diverse fel och brister som kan påverka vikten. Jag hoppas att det visar något.

I alla fall.

I natt drömde jag om wienerbröd. Det är märkligt för det är egentligen inget som jag älskar mer än något annat. Men det kom en så stark längtan över mig att jag inte visste vad som hände med min kropp! Hela kroppen skriker efter wienerbröd. Helt sjukt. Jag har tänkt på wienerbröd hela jäkla dagen. Fantiserat om det...och ja...jag vet det är pinsamt!

 

Nu är det flera månader sedan jag senast hetsåt. 2010-09-03. Det var dagen då det sprack. Nu har jag inte hetsätit sedan dess och det är underbart. Men det är en kamp, fortfarande. Som i dag. Med mitt sjuka sug. Och inte vet jag heller riktigt hur jag ska handskas med det? Ska jag låta det komma och sedan gå? Ska jag ersätta det med något annat? Ska jag äta något annat, men jag borde väl inte äta alls när jag känner det där sjukliga suget...eller? Jag har svårt å fokusera idag.

Tänker bara på onyttiga saker. Det var länge sedan sist....

Gott...Men är det värt det..åh..hatar denna känsla..måste gå från datorn och GÖRA något vettigt.

Denna veckas mål är en kort lista. Men det är mest för att jag håller på å tappa bort min kreativitet. Det är liksom tomt i skallen, så kan det vara. Det är mycket på jobbet nu, vilket får i resultat att det blir lite sämre ansträngningar här hemma. Men som alltid på måndagar är jag jättepepp!  JAG  VILL. JAG  KAN!!!!  JAG  SKA!!!!

Åh. Detta är lite av en passion jag har. Vet inte om jag har berättat det tidigare...men jag ÄLSKAR klassisk litteratur! Å belöningen för denna vecka blev därför lite böcker...kunde inte motstå dessa när jag var på en lite större bokhandel än den vi har här hemma. För de som inte ser; The Divine Comedy av Dante och The Decameron av Boccaccio! Wihi! Vilken bra belöning! Helt underbar! :D

Wuhu! Kom just ut ur duschen...Haft ett träningspass på crosstrainern. 45 minuter = 369 kcal. Genomsnittpuls: 144. Maxpuls: 172. Skönt. Konstigt nog känner jag mig lite positivare idag. Det är otroligt skönt att få gnälla av sig ibland. Och väldigt skönt att ha en stöttande sambo. Igår kväll fick jag en stor kärleksförklaring...där han bland annat sa att det inte spelar någon roll hur mycket jag väger, han älskar mig i alla fall och han är stolt över mig. Det va skönt att höra, även om jag visste det redan.

Jag är nu inne på att tills jag får resultaten av undersökningen på sjukhuset, HELT strunta i att väga mig! Jag ska LYSSNA mer på min kropp och tänka "glädje och harmoni". Jag ska sträva mot att må bra i kropp och själ....tills jag vet vad det är för fel på mig.

Veckomålen för v 2 gick bra! Två saker som jag känner att jag "missade", först att simma och sedan att vara mer positiv i bloggen! Men men. Så är det vissa veckor...andra blir det bättre. Jag ska fixa en belöning till mig...som strax kommer på bild, förhoppningsvis redan ikväll...
Nu ska jag se på Biggest Loser UK för att återigen hitta motivation och inse att detta inte är omöjligt, även om det känns så...!

Hm...vägt mig idag. 2:a gng i år. Vikt oförändrad. Jag förstår inte. Jag vill bara få resultat. Varför kan det inte hända mig? Jag följer LCHF. Varför händer inget? Jag vill bara gråta. Bli ledsen, skita i allt! Äta mig tjock och fet. Ta livet av mig genom att äta. All denna frustration. Jag förstår helt enkelt inte! Vad är det för fel på mig? Varför lyckas alla jävlar gå ner i vikt som försöker?! VA?! Vad är det för jävla fel på mig? Varför kan jag inte lyckas? På cirka tre år...vaddå? 6 kilo. Inte mer! Blir så ledsen....vet inte hur jag ska gå vidare med detta...om det inte händer något snart...

Testade ett av mina gamla yogavideosar idag. PUH!
20 minuter. Det va allt. Jag tror jag är för tjock för yoga. Jag vet inte, det kändes liksom fel! Kändes som det var för mycket fett överallt! Å ivägen! Fy. Nej, inge mer yoga nu på ett bra tag!

Kolla på denna bild!
Visst ser det inte speciellt svårt ut? Men jag tycker att denna ställning är en pina! Verkligen, fattar inte. Det känns som om allt fett bara är på fel plats oavsett vilken ställning man gör. :S

Egentligen ogillar jag sådana här tävlingar...men detta är faktiskt en sak jag vill ha! PLUS att det är en bra blogg, så jag länkar gärna till Katta, hon är en stor inspiration när jag känner mig nere...så festliga inlägg! Dryper av ironi blandad med alla möjliga känslor! Härligt!

Idag har jag ingen inspiration att skriva. Jag vet inte vad jag ska skriva? Några önskemål? Någon som vill veta något speciellt?

Nu är det snart en vecka sedan jag tog proverna. Vill ha svar! Och det snart. Är otålig! Vill veta vad det är för fel på mig!

Hm. Inte verkar det heller gå att ladda upp bilder! Hade en sådan fin på min förre vovve när han sover...*saknar*

I dag var det sååå otroligt vackert ute när jag kom hem. Snöat ca 10 cm idag, eller mer....Gick på promenad och bara njöt! Sambon följde med också, väldigt ovanligt. Det är kärlek det! Romantiskt! :D

Vilken mysko film! Jag vet i alla fall att varken jag eller sambon kommer att sova efter denna mysko film...och speciellt slutet...som va minst sagt MYSKO!!!

 

Filmen fick en verkligen att fundera på vad man själv tycker är etiskt..i forskningsvärlden.

Handlar om ett forskningspar som tar sin forskning ett steg för långt och börjar mixtra djur- och människodna...

LÄSKIGT.

 

OBS! Titta inte på filmen innan läggdags! (sambon är just nu i upplösningstillstånd och vandrar fram och tillbaka) Helt klart en film som berör!

Jag förstår att folk som jobbar med utsatta människor blir negativa allt eftersom. Men ändå! GUD, va folk klagar hela tiden...fast jag förstår dem. Jag syftar mest på de som jobbar med dessa människor...vilka yttepytte saker de klagar om, och visst ska man få klaga också...men inte hela tiden! SKÄRPNING!

Träffade i dag en klient till mig...en ung kille som inte har någon familj förutom sin mamma. Han har varit utsatt för diverse övergrepp och har äntligen fått uppehållstillsånd och längtar efter sin mamma som in i bomben. Han drömmer mardrömmar om kriget, han sover inte mycket alls men på något underligt sätt så har han lärt sig svenska bättre än någon annan. Han vill vara här, han vill ha hjälp..så fin kille. Tänk va bortskämda vi är!

Här sitter jag och klagar över min vikt! Men jag har min familj, min släkt, några få men ack så bra vänner! Jag har ett jobb, jag har mat varje dag, jag har till och med lyxen att köpa vilken mat jag har lust med! Jag har en säng att sova i om natten!

Vi borde vara lite tacksamma ibland, och tänka på allt underbart vi har! Inte klaga hela tiden...lite glädje och lite tacksamhet inför universum som gjort att vi har allt det bra vi har..!
Tack för en fin familj. Tack för att jag har ett jobb. Tack för att jag har kollegor jag trivs med. Tack för vänner. Tack för er läsare! Tack för en skön säng. Tack för fin lägenhet. Tack för underbar sambo. Tack för att jag bor i Sverige. Tack för allt!!! :D

Veckans projekt: garderoben!


Vad är det som är så svårt med det här med kläder? VA?!
Asså, jag menar inte att det är svårt å hitta kläder. Iof sig, så är det också..men mitt problem just nu är att jag har för mycket kläder! Och det är inte det att jag använder alla kläder heller! Eller ens kan ha kläderna. Det är just det som är mitt problem! Jag har svårt att slänga saker. Verkligen. På något vis säger mitt hjärta så fort jag ska slänga något "men bara jag går ner lite i vikt"... Men det gör jag ju inte!!! Seriöst, jag har kläder i min garderob som inte är använda på över tre år! Eller säkert ännu mera. Och som om det inte vore nog....jag KÖPER kläder på mellandagsrean också! Suck! Jo, det är sant...! Trodde du att det var allt? Nejdå. Så klart inte! Det värsta är att jag i somras, innan flytten till Norrland "rensade ur" min garderob! Det blev då en HEL svart stor plastsäck full med kläder! Just det, FULL säck! Hm...det är det som jag ska ta tag i denna vecka...är det tänkt. Vad har jag gjort idag då? Jo, jag var på januarirean på Kappahl. Shoppade loss. Suck. När ska jag lära mig?

Herrejistanes va romantiskt det var!

Efter provtagningen...som gick bra. Åkte vi till hotellet, det tog cirka 2 timmar. I två timmar satt jag och sambon och pratade om att det minsann var på tiden att vi gjorde något sådant här tillsammans. Vi firar ju snart tre år som par, men då ska vi båda jobba...så detta var ju lite istället för, så att säga.

När vi väl kom fram så kunde vi checka in direkt. Vi började med att gå på spa. Ångbastu, japansk tvagning, 40-graders poolen och sedan dopp i den iskalla poolen för att återigen smita ner i den varma poolen eller bubbelpoolen. Sååå skönt. Efter några timmar var det dags för våra behandlingar. Jag hade valt en AHA-ansiktsmask, det är med syra i ansiktet..gör lite ont när man väl får den...men det gör underverk för min hud flera dagar, ja tillochmed veckor efter! Sambon tog en aromabehandling...massage för rygg och vader! Efter behandlingarna var vi så slappa att vi gick upp till rummet för att "vila", somnade. Sedan gick vi åter till spat och de olika poolerna och de olika bastuna...sedan var det dags för kvällsmat, tre rätters...avslutades med mangopannacotta med blåbärssorbet och maräng (struntade dock att äta marängen, men gjorde undantag från min LCHF för att äta pannacottan och sorbet...ljuvligt!9

Vilken utsikt det va från hotellresturangen. Helt underbart! Jag å sambon njöt och myste som bara den.  Helt fantastiskt var det. Allt var perfekt. Helt underbart, som sagt. Gårdagen spenderades också på spa, sen skulle vi ner till stan och sedan på 3d-bio. Men så blev det inte. Det var så fruktansvärt kallt och blåsigt så det blev en tur på rean...köpte bland annat lösnagelsset till mig själv, så nu har jag byggt egna lösnaglar ;) och sedan köpte jag nya täningströjor och spa-grejer...hehe. Sambon fyndade också med nya mysbyxor och en skön tröja. Vi åkte hem lite tidigare än beräknat, vilket var skönt...då vi kom hem innan kl 20. Vi åt ute. Hyrde film, tittade på film, njöt. Vilken underbar helg!!!!

Först: TACK för alla kommentarer!



Jag fick några väggord av min mamma å pappa i julklapp...funderar på att sätta upp dem i sovrummet, fast har ännu inte kommit till skott...Fick bland annat "all you need is love". Om livet vore så lätt. Å andra sidan...är det inte, livet alltså, mycket vad man gör det till? I dag försökte jag överraska sambon med hembakad pizza a la LCHF till frukost. (Han sov till 12.00, så för mig var det lunch...han har så mycket på jobbet så såg inget illa i att han faktiskt sov så länge..)

KATASTROF! Dagens i-lands problem! Det blev så vidrigt äckligt. Testade ett nytt recept på pizzabotten med kokosmjöl. USCH! Det smakade som om jag bara lagt kokosflingor och sedan massa gott ovanpå. Sambon testade, försökte le..och sa sedan att det va vidrigt. Jag blev först ledsen och arg, smakade sedan..och kunde inte annat än att hålla med honom. Jag skrapade av toppingen och åt upp alla champinjoner, lök, salsa...medan han åt mackor. I alla fall. Det jag då insåg var...att jag förändrats så sedan vi träffades för första gången för snart tre år sedan. DÅ hade jag blivit ledsen och arg..kanske tröstätit, men framförallt hade jag ältat detta och slagit ner på mig själv. Nu tänkte jag; vaddå? det blev krast, jag testade ett nytt recept som inte föll mig i smaken. Min sambo var ärlig med vad han tyckte. Han vågade vara ärlig, vilket är så mycket bättre än om han ljugit och sagt att han älskade det. Vilket i sin tur säkert lett till att jag lagat det flera gånger och han hade vart tvungen att pina i sig det.

Vad vill jag ha sagt med detta? Hm...jag vet inte egentligen. Kanske att mamma har rätt. Att det inte bara handlar om en viktresa. Att det inte bara är viktigt med vikten, utan också att jag gör en inre resa...att jag ändrar mitt tänk, mitt förhållningssätt...kanske då i första taget till mat men även andra saker också. Kanske är det så att allt jag behöver är kärlek. Att jag måste, som min kloka mor alltid sagt, börja älska den jag är först. Å faktum är att jag älskar mig själv så mycket mer nu, idag, än vad jag gjorde exempelvis för fyra år sedan...eller tre år sedan..eller ett år sedan. 2010 har vart ett bra år, ett år då jag har rest långt i mitt inre och lärt mig att uppskatta allt jag har och även att ta saker och ting på inte allt för stort allvar.

Och ni har också rätt!
Jag ska inte ge upp. Och även om jag har någon sjukdom som gör det svårare för mig att gå ner i vikt, so what!?!?! Då får jag väl bevisa att jag klarar av att gå ner i vikt i alla fall, även om det tar längre tid. Om inte annat så kan jag vara en hälsosam tjockis! Och jag är faktiskt stolt över den jag är! Jag tror inte alls att jag hade gjort samma val i livet om jag växt upp som en smal tjej, jag vill egentligen inte veta heller. Jag är numera -ärligt talat- nöjd med den jag är. Jag är stolt. Jag är tacksam. Jag tänker fortsätta. Oavsett vad andra säger. Vad testresultaten säger.

Från och med kl 20.00 i kväll ska jag "fasta". 12 timmar. Utan mat, utan vatten. Vad är det för sjuk idé? Utan vatten. Jaja, så sa dom. Sedan. Test på labbet på sjukhuset i morgonbitti.
Sen bär det iväg. Till SPA! Just det, sambon har bokat in oss på hotell, sedan spa..mysigt va? Han vill att jag ska försöka slappna av och inte tänka på det här med test och sjukhus allt för mycke, sött va? Men jag kan inte rå för det. Jag vet jag är nojjig, men jag kan verkligen inte rå för det. Så svårt att släppa det. Jag vill..men just nu kan jag det inte. Och jag ber om ursäkt att jag inte skriver om mer intressanta saker just nu. Men snart så, snart så kommer det annat också..lovar. Kan bara inte säga "när", än så länge ;)


På återseende!

Suck.
Nu har jag varit på sjukhuset. Fick träffa min läkare. Han konstaterade att jag har "ömma äggstockar". Och så måste jag ta en hel massa prover på fastande mage på fredag. Och sedan fick jag en remiss till gyn. Hm. Det va det. Inget mer.

Jag kan förstå att han inte ville säga för mycket. Men å andra sidan sa han väl egentligen ingenting, vilket fick mig ännu mera nojjig! Hm. Ja, just det. Han konstaterade också att det var "märkligt" att jag inte har gått ner i vikt så mycket sedan jag började mina försök på allvar! NÄMEN, menar du? "Märkligt sa du?" *ironin dryper*

Jag vet att jag inte borde förväntat mig något mer, men ändå! Jag kunde väl fått veta NÅGOT? Suck. Jaja, nu är bollen i rullning i alla fall, som min sambo sa. Hm. Jaja...det är inte så mycket mer att göra åt det. Som sagt.

Gick en promenad idag. Sedan läkarbesöket har jag inte kännt mig på topp. Känner mig en aningen kränkt, även om min hjärna säger att jag inte borde göra det. Jag känner mig illa berörd över att hela tiden bli misstrodd när jag redovisar vad jag äter och hur och vad jag motionerar. Det är irriterande. Jag hoppas att jag har någon sjukdom, något som de kan konstatera och sedan behandla. Så att jag får något konkret att ta på. Liksom; sjukdom-behandling, lättare att gå ner i vikt. Eller något sådant.

Missförstå mig rätt...
Jag följer en del bloggare. Vissa mer än andra. Nästan alla bloggar om vikt. Många började sin viktkamp senare än mig. Många av de jag följer kör samma "metod" som jag = LCHF och motion. De flesta har förlorat i vikt. Kanske inte så mycket som de själva önskar men ändock! Det händer något på vågen! De SER en visuell skillnad. Jag vet jag är bitter och avundsjuk. Samtidigt är jag sååå lycklig för deras skull. Jag betraktar många av dem som mina vänner, även om vi aldrig träffats...även om de inte vet mitt riktiga namn och jag inte vet deras. Det är oviktigt. Jag är glad för deras skull samtidigt som jag själv inte FÖRSTÅR vad som är fel på mig?!
Jag tycker själv, tillsammans med sambo, PT, kostrådgivare, hälsoutvecklare, arbetskamrater, familj, vänner...att jag sköter mig så bra, att jag gör allt rätt!
Ni märkte ju själva att det jag "fuskat" med under jul och nyår var en handfull nötter med yoghurt överdrag!
Endel av er hörde av er med kommentarer och mail och undrade varför jag reagerade så starkt pga mitt fusk!
Jag förstår bara inte varför många andra kan äta mer godis, läsk, kakor, kolhydrater och ÄNDÅ gå ner i vikt!?!
Vad är det för fel på mig?!

Och det är inte så att jag behöver gå ner i vikt av estetiska själ...
Jag dras med över 50 kilos övervikt. Jag vet jag består av mycket muskler, men det är ingen ursäkt.
Om jag bara kunde minska i centimetrar, så skulle jag lätt kunna väga lika mycket som jag gör nu. Jag lovar!
Jag skulle inte klaga! Det är inte vikten det handlar om i första taget! Det är mer...frustration. Frustration över att försöka, försöka, försöka...och sedan fortfarande ha supersvårt att hitta ett par JÄVLA jeans som passar en! Till och med i tjockisaffärer har jag svårt att hitta kläder! Jag är så trött och frustrerad över detta!

Som ni märker behöver jag skriva av mig. Jag känner att jag inte längre orkar dra samma vals för familjen eller för sambon. Även om de är otroligt stöttande och alltid ställer upp och lyssnar och peppar. Just nu har jag ingen motivation alls att motionera eller följa min kost. Men jag ska göra det i alla fall, det kan ju knappast skada eller hur? För tillfället är jag ingen munter människa. Men det kommer att gå över. Jag vet. Jag behöver bara få "klaga av" mig, andas, ta nya tag och återkomma. Och det kommer jag att göra! Jag är fruktansvärt envis, det ska ni veta. Jag kommer fortsätta...jag återkommer...snart!

Idag var tanken att jag skulle åka hem från jobbet och åka raka vägen till badhuset....men ICKE!
Tro det eller ej så blev jag åksjuk på vägen hem...när jag Själv körde. Hm..tror att det kanske var vätskebrist eller så...jag vet inte...
I alla fall, jag bestämde mig för att strunta i dagens träning och ta det i morgon i stället.



Då jag glömde kameran i bilen...och jag är för slö för att hämta den...så visar jag istället dessa bilder på det jag köpte till mig själv! Köpte som ni ser affirmarionskort och lite te! *mums*

Det blev crosstraining idag...och sedan situps..! Fasen, va roligt att jag klarade av mina veckomål! Påt igen! Hm...återkommer senare med ny planering!

Första vägningen. Väga in året. Usch, vilken ångest. Men ändå...bra att veta vart jag börjar. För att sedan veta vad jag har att jämföra med...
Det är inte den bästa startvikten. Men det skiter jag i. Nu är det nytt år, nya tag. Detta år är mitt år. Nu händer det, inga flera ursäkter. Med LCHF och motion ska jag klara detta! Så det så!