MiniZillen

Först: TACK för alla kommentarer!



Jag fick några väggord av min mamma å pappa i julklapp...funderar på att sätta upp dem i sovrummet, fast har ännu inte kommit till skott...Fick bland annat "all you need is love". Om livet vore så lätt. Å andra sidan...är det inte, livet alltså, mycket vad man gör det till? I dag försökte jag överraska sambon med hembakad pizza a la LCHF till frukost. (Han sov till 12.00, så för mig var det lunch...han har så mycket på jobbet så såg inget illa i att han faktiskt sov så länge..)

KATASTROF! Dagens i-lands problem! Det blev så vidrigt äckligt. Testade ett nytt recept på pizzabotten med kokosmjöl. USCH! Det smakade som om jag bara lagt kokosflingor och sedan massa gott ovanpå. Sambon testade, försökte le..och sa sedan att det va vidrigt. Jag blev först ledsen och arg, smakade sedan..och kunde inte annat än att hålla med honom. Jag skrapade av toppingen och åt upp alla champinjoner, lök, salsa...medan han åt mackor. I alla fall. Det jag då insåg var...att jag förändrats så sedan vi träffades för första gången för snart tre år sedan. DÅ hade jag blivit ledsen och arg..kanske tröstätit, men framförallt hade jag ältat detta och slagit ner på mig själv. Nu tänkte jag; vaddå? det blev krast, jag testade ett nytt recept som inte föll mig i smaken. Min sambo var ärlig med vad han tyckte. Han vågade vara ärlig, vilket är så mycket bättre än om han ljugit och sagt att han älskade det. Vilket i sin tur säkert lett till att jag lagat det flera gånger och han hade vart tvungen att pina i sig det.

Vad vill jag ha sagt med detta? Hm...jag vet inte egentligen. Kanske att mamma har rätt. Att det inte bara handlar om en viktresa. Att det inte bara är viktigt med vikten, utan också att jag gör en inre resa...att jag ändrar mitt tänk, mitt förhållningssätt...kanske då i första taget till mat men även andra saker också. Kanske är det så att allt jag behöver är kärlek. Att jag måste, som min kloka mor alltid sagt, börja älska den jag är först. Å faktum är att jag älskar mig själv så mycket mer nu, idag, än vad jag gjorde exempelvis för fyra år sedan...eller tre år sedan..eller ett år sedan. 2010 har vart ett bra år, ett år då jag har rest långt i mitt inre och lärt mig att uppskatta allt jag har och även att ta saker och ting på inte allt för stort allvar.

Och ni har också rätt!
Jag ska inte ge upp. Och även om jag har någon sjukdom som gör det svårare för mig att gå ner i vikt, so what!?!?! Då får jag väl bevisa att jag klarar av att gå ner i vikt i alla fall, även om det tar längre tid. Om inte annat så kan jag vara en hälsosam tjockis! Och jag är faktiskt stolt över den jag är! Jag tror inte alls att jag hade gjort samma val i livet om jag växt upp som en smal tjej, jag vill egentligen inte veta heller. Jag är numera -ärligt talat- nöjd med den jag är. Jag är stolt. Jag är tacksam. Jag tänker fortsätta. Oavsett vad andra säger. Vad testresultaten säger.

Från och med kl 20.00 i kväll ska jag "fasta". 12 timmar. Utan mat, utan vatten. Vad är det för sjuk idé? Utan vatten. Jaja, så sa dom. Sedan. Test på labbet på sjukhuset i morgonbitti.
Sen bär det iväg. Till SPA! Just det, sambon har bokat in oss på hotell, sedan spa..mysigt va? Han vill att jag ska försöka slappna av och inte tänka på det här med test och sjukhus allt för mycke, sött va? Men jag kan inte rå för det. Jag vet jag är nojjig, men jag kan verkligen inte rå för det. Så svårt att släppa det. Jag vill..men just nu kan jag det inte. Och jag ber om ursäkt att jag inte skriver om mer intressanta saker just nu. Men snart så, snart så kommer det annat också..lovar. Kan bara inte säga "när", än så länge ;)


På återseende!