Matmissbruk/sockermissbruk del 2


Att kämpa i tysthet, gav mig nada (=inget).
Vändningspunkten kom när jag började vara ärlig mot min omgivning. Speciellt mot min sambo, som naturligtvis (han är inte dum) insett att jag har ett mycket sjukt och komplicerat förhållande till mat (vilket jag fortfarande har).

Dock upplevde jag att det blev bättre när jag var ärlig mot min sambo. Men han har ALDRIG skuldbelagt mig, det är jag så duktig med själv. Däremot brukar han ALLTID säga "ska du verkligen ha den där? VILL du ha den där? Eller är det missbruket som vill ha den där?". När han har ställt de frågorna får det mig att stanna upp. Det får mig att stanna upp tillräckligt för att bli väckt ur min så kallade "hetsätnings-koma"-liknande tillstånd.

Jag stannar upp och tänker efter. Är det värt det? I början svarade jag nästan alltid "ja, det är jag som vill äta det där". "okej", sa sambon. Även om han visste att det var missbruket som talade.

Han kom på en fantastisk idé, som han/vi fortfarande använder oss utav. Nu ska jag erkänna en massa pinsamma saker. Så för er som kommer döma mig, varsågoda. Men jag är bara ärlig. Faktum är att jag älskar att baka. Och jag är duktig på det. Så duktig att jag utvecklat en specialitet. Kladdkaka. (läs "sockerbomb"). Det är fortfarande det godaste jag vet (näst efter fläskkotlett). I början när vi ätit det vi skulle av sådant som jag bakat, slängde vi det. Eller hällde vatten på eller så. Nu kommer det pinsamma: det fungerade inte för mig. När jag fick ett sug kunde jag ta upp kladdkakan och fortsätta äta i smyg oavsett vad som legat brevid den i sopen. (jag skäms).


Jag vet inte vad som fick mig att säga "nu får det fan vara nog". Jag minns inte. Kanske var det faktum att vågen visade 105 kg. Kanske var det att inga byxor längre passade. Kanske var det sambons ömma kärleksblickar som sa "jag ser att du lider, låt mig hjälpa dig". Jag led. Mycket. Skuldbelagde mig själv. Mådde illa psykiskt och fysiskt. Vad gjorde jag mot mig själv? Hur kan jag misshandla min kropp på det här viset?

Jag erkännde.
Jag erkännde för min sambo att jag hetsåt. Ofta. Och att det ibland innebar att jag BOKSTAVLIGT talat åt ur soporna. Sambon blev ledsen. Han satt tyst en lång stund och jag var då säker på att han skulle göra slut. Jag var säker på att han aldrig velat bli ihop med någon som hade så stora psykiska problem så att mat var allt i världen.

Han var tyst länge. Tills han reste sig och gick till frysen. Han tog ut alla kakor och bullar och allt jag bakat, allt vi köpt. Han tog fram en ketchup flaska och sprutade ner allt med mängder av ketchup innan han slängde det. Allt i tystnad.

Nu kanske du tänker att jag har Sveriges mest galna sambo. Tro mig, det trodde jag också.  Han var chockad och ledsen. Så var jag också. Vi pratade inte mer om detta på en lång stund. När min sambo är sur vill han inte prata om det direkt. Jag är tvärtom, jag vill prata direkt. Medans jag fortfarande är uppjagad.

Vi pratade om det vid ett senare tillfälle. Tro det eller ej. Men de närmaste 6-7 månaderna var det ketchupen som hindrade mig från att hetsäta. Jag kunde bre fem mackor och va just igång att äta upp allt...när jag tog flaskan och sprutade ner mackorna med ketchup. Jag äter inte längre ketchup.
Men jag köper det och har alltid en flaska hemma.

Jag sökte hjälp hos sjukvården för min hetsätning. Men fick inte den hjälp jag velat. Attityden mot mig var i stil med "sluta bara äta onyttigt och rör på dig mera". Jag har gjort allt själv. Med hjälp av en mycket uppskattad sambo. (och ketchup).

Jag har inte hetsätit på ca 7 månader. Men får fortfarande stora sug, så att jag nästan blir galen. Då känns det tryggt att gå loss med ketchupen, även om jag nu tror att jag klarar mig utan...men jag litar fortfarande inte på mig. Jag litar inte på att jag är fri. Inte än. Jag fortsätter att kämpa.

Jag hoppas att det kanske kan hjälpa någon som läser. Ni får jättegärna ställa frågor kring detta också. Om ni vill. Ska försöka svara så fort och bra jag kan.

På återseende.

Kommentarer
Postat av: Barbro

Jag känner så igen mig i de du skriver. Jag fick inte heller någon hjälp av ätstörningsteamet utan var nog mer förvirrad,ledsen, full av skuld å skam, tillplattad varje gång jag gick därifrån än när jag kom dit. De bästa beslutet jag nånsin tagit var nog att inte gå dit nå mer. Jag har klarat mig mycket bättre utan deras hjälp än med deras "skälp".

2011-05-01 @ 14:20:35
URL: http://byebyekilon.blogg.se/
Postat av: emsut.



Massa kramar!

Tack för att du delar med dig.

2011-05-02 @ 06:48:33
URL: http://emsut.blogg.se/
Postat av: Joline

Wow vilka inlägg!! Jag kan börja med att skriva att jag har en liten kusin som är helt galen i att äta! Man märker verkligen att det är något som inte stämmer när hon som 2 åring bryter sig i in i skåpet för att äta!



För egen del så känner jag att det där med ketchup inte låter helt fel. Jag vet att jag någon gång hällt diskmedel över godis och kanske är det dags att ta upp det igen! Med det krockar med mina tvångstankar att man inte FÅR slänga sånt som går att äta (för miljön skull)!! Haha, ja vi får väl se vad som egentligen är viktigast.

2011-05-02 @ 08:44:19
URL: http://enmatmissbrukareskamp.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
Totalt antal besökare:
Besökare idag:
RSS 2.0