Dag 30
Nu är jag hemma hos mamma å pappa. Med sambon. Det är med blandade känslor jag kommer hem till staden där jag växte upp i. Det är riktigt kul att återse båda mamma å pappa, samtidigt...är det med mycket ångest jag kommer hem. Av någon märklig anledning så kommer alltid gamla minnen upp när jag är här...
Dåliga minnen om skolan och när jag var svårt mobbad och allmänt olycklig. Samtidigt tänker jag på att jag samtidigt var mycket lycklig. Lycklig över att ha föräldrar som faktiskt brydde sig om mig och fortfarande bryr sig.
När jag var på praktik på socialtjänsten, i staden där jag är uppväxt, kom jag i kontakt med en gammal klasskompis..eller skolkompis. Vi var lika gamla, lika tjocka och lika ensamma. Vi umgicks ibland. Vi var båda mobbade...en stor skillnad mellan oss var att mina föräldrar faktiskt brydde sig om mig, även om jag själv inte lät dem veta allt som hände i skolan. Men i alla fall. Hennes föräldrar brydde sig knappt, när hon sa att allt var bra i skolan och sedan låste in sig på rummet och grät antog dem att allt var bra med henne. Att allt var bra i skolan.
Sen.
Flera år senare, när jag var på praktiken på socialtjänsten. Såg jag hennes namn i en akt. Av nyfikenhet frågade jag min handledare varför hon hade henne som klient (min handledare hade mest missbruksfall). Det visade sig att min gamla vän blivit våldtagen och ibland sålde sex för droger. Hon rymde från behandlingshem efter behandlingshem. Jag vet inte vad som hände med henne sen. När jag slutade min praktik så hade hon äntligen stannat på ett behandlingshem längre än två veckor.
Sådant får mig att vara väldigt tacksam. Tacksam över att jag "bara" dras med övervikt och ätstörning till följd av mobbningen. Jag hade i alla fall stöttning hemifrån. Mina föräldrar gjorde så gott de kunde, med tanke på den lilla information de fick av mig. Jag var inte alls ärlig mot dem, jag berättade inte alltid vad som hänt i skolan, va andra elever sa och gjorde...jag berättade en liten bråkdel, om ens det.. Men jag hade i alla fall föräldrar som engagerade sig och som intresserade sig för det jag var intresserad av...
Som sagt, det är med delade känslor jag är här.
Dåliga minnen om skolan och när jag var svårt mobbad och allmänt olycklig. Samtidigt tänker jag på att jag samtidigt var mycket lycklig. Lycklig över att ha föräldrar som faktiskt brydde sig om mig och fortfarande bryr sig.
När jag var på praktik på socialtjänsten, i staden där jag är uppväxt, kom jag i kontakt med en gammal klasskompis..eller skolkompis. Vi var lika gamla, lika tjocka och lika ensamma. Vi umgicks ibland. Vi var båda mobbade...en stor skillnad mellan oss var att mina föräldrar faktiskt brydde sig om mig, även om jag själv inte lät dem veta allt som hände i skolan. Men i alla fall. Hennes föräldrar brydde sig knappt, när hon sa att allt var bra i skolan och sedan låste in sig på rummet och grät antog dem att allt var bra med henne. Att allt var bra i skolan.
Sen.
Flera år senare, när jag var på praktiken på socialtjänsten. Såg jag hennes namn i en akt. Av nyfikenhet frågade jag min handledare varför hon hade henne som klient (min handledare hade mest missbruksfall). Det visade sig att min gamla vän blivit våldtagen och ibland sålde sex för droger. Hon rymde från behandlingshem efter behandlingshem. Jag vet inte vad som hände med henne sen. När jag slutade min praktik så hade hon äntligen stannat på ett behandlingshem längre än två veckor.
Sådant får mig att vara väldigt tacksam. Tacksam över att jag "bara" dras med övervikt och ätstörning till följd av mobbningen. Jag hade i alla fall stöttning hemifrån. Mina föräldrar gjorde så gott de kunde, med tanke på den lilla information de fick av mig. Jag var inte alls ärlig mot dem, jag berättade inte alltid vad som hänt i skolan, va andra elever sa och gjorde...jag berättade en liten bråkdel, om ens det.. Men jag hade i alla fall föräldrar som engagerade sig och som intresserade sig för det jag var intresserad av...
Som sagt, det är med delade känslor jag är här.
Kommentarer
Trackback
