MiniZillen

Nu har jag haft ett par dagar att smälta allt vi pratade om.
Det var ett emotionellt tungt samtal. Jag trodde att vi skulle prata i 15 minuter å sedan skulle det vara klart...men icke. Hon tog mig på allvar..och hon frågade massor av frågor ...och helt plötsligt störtgrät jag. Helt otroligt. Jag fattade inget förens det var "försent". Jag berättade om i princip allt. Mobbningen och hur de behandlade mig i skolan..vilket ledde till en ond cirkel där jag tröståt när jag kom hem för att döva smärtan..hur jag blev mer mobbad, började hetsäta och "gömma" mitt matintag för mina föräldrar osv osv.

Vad kom vi fram till? Jag ska vara ärlig och säga: inte speciellt mycket. Jag tror inte vi va överens om allt. I alla fall. Vi ska träffas igen om en månad. Hon kom fram till olika saker:

1. Jag är fixerad vid min vikt

2. Omedvetet så kopplar jag andras känslor för mig till min vikt

3. I och med att jag väger så mycket förtjänar jag inte att bli älskad av mig själv (eller andra)

4. Jag är stressad. Eller min kropp är stressad och håller kvar fettet.

Hm. Okej. Sedan hade hon vissa förslag på vad jag ska göra/fundera på tills nästa gång vi ses...

1. Sluta väga mig

2. Börja titta mig i spegel och "se mig själv" (vi kom fram till att jag undviker speglar)

3. Dra ner på styrketräningen och fokusera på promenader och vardagsmotion och kondition

4. Börja träna mentalstyrketräning

5. Utmana mig själv, jag kan mer än vad jag tror (ex. jag undviker sötsaker på jobbet, men klarar inte av att ha det hemma)

 

Utifrån ovannämnda tänkte jag dra igång en mentaltränings utmaning...!

Är ni med mig?