9. Min inspirationskälla
Det här är lite komplicerat.
Eller egentligen inte. Min största inspirationskälla är min farmor. Och det handlar inte om vikt eller träning...eller mat för den delen heller. Min farmor är fantastisk. Det är en kvinna som har klarat av det värsta du kan tänka dig. Hon har klarat av koncentrationsläger. Hon överlevde. Hon kom till Sverige. Träffade en man, lärde sig språket och kulturen. Skaffade barn. Egentligen är det väl inte något speciellt imponerande med det. Jag träffar krigsoffer nästan varje dag, jag jobbar som sagt med ensamkommande flyktingbarn. De flyr också från krig och elände. De har iofs inte vart med om Hitler och koncentrationsläger. Men ändå.
Vad jag beundrar med min farmor är hon hon fortfarande har hoppet kvar. Och all den kärleken. Hon kan fortfarande ge kärlek trots alla hemskheter hon har vart med om. Hon kan fortfarande älska. Och se på framtiden med ljus. Nu är hon iofs sjuk och gammal. Men så som jag minns henne från min barndom. Alltid en glad gumma, som lagar den mest fantastiska maten och gillar att spela kort. Helt underbar. Hon har alltid sagt att hon älskar mig och är stolt över mig. Hon har alltid uppmuntrat mig att följa mina drömmar, att tänka på mig själv men samtidigt berätta för andra vad de betyder för mig. Hon är en av få som jag under min uppväxt inte var på mig att gå ner i vikt. Hon påpekade någon gång, efter alla mina tusentals bantningar, att jag såg fin ut och att jag såg mindre ut än sist vi sågs. Mmm. Hon har ett hjärta av guld, verkligen. Älskar henne så. Det är svårt att se henne åldras, för på något sätt har jag alltid "trott" att hon kommer vara en del av mitt liv för evigt. Att hon kommer finnas där när jag gifter mig, när jag får mitt första barn, när jag köper hus. När jag får mitt första fasta jobb. När mina barn börjar skolan, när de tar studenten..när de förlovar sig, när de gifter sig..och sedan skaffar barn..
Jag vet att det inte är klokt. Men på något sätt så har jag alltid tänkt att hon är min superhjälte. Du vet, en sådan som lever för evigt. Jag kan tänka mig att alla andra i mitt liv har liksom en början även har ett slut. Men inte farmor. Det är något speciellt med henne. Jag önskar att alla fick möjligheten att träffa henne. Hon förändrar människors liv. Hon har förändrat mitt. Hon var ett stort stöd för mig när jag var yngre och svårt mobbad. Hon lyssnade när jag tyckte att ingen annan gjorde det. Hon fanns där när jag kände mig ensam. Hon är väldigt klok. Min farmor. Den bästa. Min inspirationskälla nummer ett; min farmor.
Eller egentligen inte. Min största inspirationskälla är min farmor. Och det handlar inte om vikt eller träning...eller mat för den delen heller. Min farmor är fantastisk. Det är en kvinna som har klarat av det värsta du kan tänka dig. Hon har klarat av koncentrationsläger. Hon överlevde. Hon kom till Sverige. Träffade en man, lärde sig språket och kulturen. Skaffade barn. Egentligen är det väl inte något speciellt imponerande med det. Jag träffar krigsoffer nästan varje dag, jag jobbar som sagt med ensamkommande flyktingbarn. De flyr också från krig och elände. De har iofs inte vart med om Hitler och koncentrationsläger. Men ändå.
Vad jag beundrar med min farmor är hon hon fortfarande har hoppet kvar. Och all den kärleken. Hon kan fortfarande ge kärlek trots alla hemskheter hon har vart med om. Hon kan fortfarande älska. Och se på framtiden med ljus. Nu är hon iofs sjuk och gammal. Men så som jag minns henne från min barndom. Alltid en glad gumma, som lagar den mest fantastiska maten och gillar att spela kort. Helt underbar. Hon har alltid sagt att hon älskar mig och är stolt över mig. Hon har alltid uppmuntrat mig att följa mina drömmar, att tänka på mig själv men samtidigt berätta för andra vad de betyder för mig. Hon är en av få som jag under min uppväxt inte var på mig att gå ner i vikt. Hon påpekade någon gång, efter alla mina tusentals bantningar, att jag såg fin ut och att jag såg mindre ut än sist vi sågs. Mmm. Hon har ett hjärta av guld, verkligen. Älskar henne så. Det är svårt att se henne åldras, för på något sätt har jag alltid "trott" att hon kommer vara en del av mitt liv för evigt. Att hon kommer finnas där när jag gifter mig, när jag får mitt första barn, när jag köper hus. När jag får mitt första fasta jobb. När mina barn börjar skolan, när de tar studenten..när de förlovar sig, när de gifter sig..och sedan skaffar barn..
Jag vet att det inte är klokt. Men på något sätt så har jag alltid tänkt att hon är min superhjälte. Du vet, en sådan som lever för evigt. Jag kan tänka mig att alla andra i mitt liv har liksom en början även har ett slut. Men inte farmor. Det är något speciellt med henne. Jag önskar att alla fick möjligheten att träffa henne. Hon förändrar människors liv. Hon har förändrat mitt. Hon var ett stort stöd för mig när jag var yngre och svårt mobbad. Hon lyssnade när jag tyckte att ingen annan gjorde det. Hon fanns där när jag kände mig ensam. Hon är väldigt klok. Min farmor. Den bästa. Min inspirationskälla nummer ett; min farmor.
Kommentarer
Postat av: Helena
Så fint! :)
Postat av: emsut.
Mycket fint skrivet. :)
Trackback
