Blir man lycklig av att vara smal?

Det är en fråga som cirkulerat i min hjärna under de senaste dagarna...
Speciellt just nu...jag känner mig så stor just nu. Stor och fet. Jag är frustrerad. Känner mig hjälplös. Maktlös.

Känns som om orken tryter hela tiden. Jag känner varken lust eller ork. För något som har med vikt att göra. Jag orkar fortfarande upprätthålla "min" kostplan. Och jag försöker att inte äta så mycket på kolhydrater..jag hetsäter inte (alltid något). Jag äter bra. Kanske för mycket ibland. Äter fortfarande ibland när jag är ledsen, vilket ju INTE är bra!! Orkar inte riktigt med motionen...just nu är det mest promenader, men det är ju bra det med...men känner mig fortfarande stor. Stor och fet...fet och stor. Kan inte riktigt släppa det. Blir jag lyckligare av att vara smal? Blir livet bättre av att vara smal?

Både jag och nej. Jag tror att jag kommer att må bättre. Må bättre av att orka mer. Just nu är det som sagt mitt största problem...När jag säger nej, menar jag att det mesta naturligtvis sitter i skallen...visst kan man vara lycklig och tjock...Samtidigt blir jag arg på mig själv, varför kan jag inte bara vara super lycklig för det jag har? Varför denna fixering vid att gå ner i vikt?

Att välja synsätt

Jag tror vi är generellt väldigt negativa i Sverige. Eller människan överhuvudtaget.
Tänkte på det vid lunchen idag. Folk klagade för att det var "för varmt" (26 grader). I vinter klagade man på att det var "för kallt" (runt minus 30). Eller så klagar folk på sina klienter. Eller samarbetspartners. Eller sina föräldrar eller sin uppväxt eller vad som helst...suck. Jag tycker det är jobbigt. Jag känner många gånger att det handlar om hur man väljer att se på saker och ting.
Ett exempel:

Att diska. Alla gör det...
Varför diskar du?

1. För att det ska bli rent
2. För att du vill ha tid till annat
3. För att du diskar
4. För att det inte ska samlas på hög

Frågan är vilket synsätt väljer du? Jag läser lite om mindfullness och att vara närvarande i nuet. Att välja synsätt tror jag är avgörande också för hur man mår...men det är svårt. Jag tycker det är svårt att välja att se allting på det sätt jag "borde". Det är alltid så mycket lättare att ge andra råd...ja, jag måste nog fundera mer på det här.. Men fortfarande...jag tror att man kan VÄLJA!

Beroende

Jag tror att det här med att väga sig, blir som ett slags beroende. Det är fan farligt.
Eller inte farligt. Men destruktivt. Nu när jag sedan nästan två veckor tillbaka bestämt mig för att INTE väga mig, så känner jag hela tiden att jag vill väga mig. Samtidigt försöker jag tänka på vad livsstils-kvinnan sa; att det inte är vikten som är det viktigaste utan HUR jag mår och känner på insidan.

Det är så lätt att säga så..om man själv mår bra. Själv vet jag ju att det är sant. Jag mår bra, rent medicinskt. Men inte psykiskt och det påverkas i allra högsta grad av vikten. Även om jag har lovat dyrt och heligt både till sambo och till hälsocoach och livsstils-kvinnan att det är slut med dieter och liknande..så har jag funderingar på att återigen "försöka"...

Jag vet! Min hjärna är sjuk. Och jag förstår inte mitt egna bästa. Sorgligt. Ska det va så svårt?
EFTERLYSER fortfarande sidor/bloggar om PCO, så vet ni något? SKRIV! Tack.

See ya.

Lycka

Vad är lycka för dig?

Jag vet inte.

Jag tror att jag blir mer och mer lycklig och börjar sakta men säkert älska mig själv. Jag ser mig själv varje dag i spegeln. Jag kan ännu inte förmå mig själv att säga något högt till mig själv. Men nu kan jag se mig själv i ögonen. Jag skriver varje dag i en bok, innan jag går och lägger mig.
Jag skriver tre saker som jag har gjort bra. Tre saker som jag är tacksam över och tre saker (eller fler) som jag vill ha hjälp med. Jag ber om hjälp. Då jag inte tror på Gud, men inte heller så att jag inte tror på något. Jag tror jag ber till mig själv...eller universum. Eller något sådant. Men det fungerar i alla fall. Så vad spelar det för roll?

Många kanske tycker att det är larvigt. Det här med personlig utveckling genom mental träning. Men det är något jag tror på. Något jag vet fungerar för mig. Jag önskar också att jag var lika säker på det här med vikten. Men det kommer. Det är jag säker på. En vacker dag. Just nu är fokus på kärleken. Jag älskar mig själv. Det är det jag måste göra för att sedan kunna ge kärlek till andra....


Hälsocoach

Nu har min bror anlitat sig själv till projektet: "lösa stora systers övervikt".

Han är mycket snäll och jag ska försöka lyssna på alla råd han ger mig.
Det första var följande:

  1. Inget socker
  2. Inget vitt mjöl
  3. Så nära noll kolhydrater som möjligt (kvällsmat)
  4. Mättnadsgraden = nöjd

Tror att de första målen var relativt lätta. Sedan ska jag skriva upp allt jag äter. Inte så svårt det heller.

Argumentation

Så. Idag var dagen D. Dagen då jag skulle testa på jogging. Okej. Hm. Ja, det gick ju kanske inte som väntat. Trodde nog ändå någonstans att det skulle gå dåligt men att det ändå skulle fungera. Men icke! Jag brukar inte säga detta, men jag ger upp med att jogga -för nu! Mina knän ville verkligen inte. Och jag har nog inte konditionen än. Men framförallt så är jag så rädd om mina knän. Jag har tidigare slitit av både ledband och korsband och den smärtan vill jag aldrig vara med om igen. Jag behöver gå ner mer i vikt. Jag vill gå ner mer i vikt. Och jag lovar. Detta är inte det sista ni läser om att jag försöker jogga! Nejdå..inte alls. Men idag insåg jag att jag faktiskt är extremt tung. Speciellt för mina knän.


Varför jogging inte är en del av mitt liv just nu:

-jag är för tung, fick ont i knäna direkt
-har inte konditionen -än


Varför jogging kommer att vara en del av mitt liv i framtiden:

-så bra för kroppen
-förbättrar konditionen
-får fart på viktminskningen
-dem säger att det är bra för å rensa hjärnan :P

Äntligen +skuldbeläggning

Nu har Internet börjat fungera hemma hos mig igen -äntligen!

Nu har jag blivit nästan helt fri från hostan -äntligen!

I morgon ska jag träna med min PT -äntligen!
Förhoppningsvis kommer jag få lite recept och andra tips ang maten...

När det gäller maten..så har det dessvärre gått dåligt idag. Min mamma och min mormor var på besök. Jag har aldrig varit så medveten om att det förekommer skuldbeläggning avseende mat, i mitt liv, som det var i dag. Mormor hade gjort rabarberkaka och bjöd, jag svarade artigt men bestämt "nej tack, försöker gå ner i vikt". Jag möts av en blick som var menat -förmodligen- att döda...och sådan skam jag kände! "Lite kan du väl ta, JAG har ju gjort den SJÄLV...till DIG", säger hon och tittar på mig. I detta läge BORDE jag stå på mig. Men icke!
"okej, jag tar en bit", säger jag...äter en bit och känner ingen skuld över att jag äter utan mer för att jag borde hålla fast vid det jag sa från början. Sedan kommer ytterliga försök att övertala mig att ta en till. Jag förklarar igen att jag försöker gå ner i vikt och att jag inte vill förstöra det jag lyckats med så bra...(jag får en granskning från topp till tå och sedan en blick mellan mamma och mormor som säger något i stil med "det syns ändå inte att du har gått ner något, ta en till kaka").

Suck.

Jag tog en till kaka. Och en muffins. Och en till muffins. Suck.
Nu mår jag illa. Har skuldkänslor och är rädd för att detta ska göra så att sockersuget är outhärdligt i morgon så att det hela resulterar i en hetsätningsperiod.

Jag är arg på mig själv att jag inte kunde stå emot.

Jag är arg på mamma och arg på mormor.
Varför kan de inte unna mig den lyckan som det ger mig att lyckas gå ner i vikt?
Varför måste de kämpa emot? Varför kan de inte stötta mig?
Känns som om de vill förstöra för att de själva är överviktiga och för att de själva inte tar tag i sina motionsvanor och matvanor?

Jag kämpar så mycket med min vikt att det börjar bli löjligt. Jag kämpar och sliter för att jag vill må bättre, mest mentalt. Men också fysiskt (på mer långsikt).

Varför är det så svårt att HJÄLPA mig i denna situation?

Varför alla dessa övertalningsförsök?

Är just nu väldigt ledsen och upprörd över hela situationen....återkommer i morgon...om Internet fortfarande fungerar (har varit väldigt uppochner de senaste dagarna...)



På återseende.

6 dagar

Nu har det gått 6 dagar. SEX hela dagar ensam. Och jag har klarat det galant, utan några hetsätningsperioder. Jag börjar så sakterligen få tillbaka självförtroendet över att jag kan klara detta över sommaren, ensam! Har en CD-skiva som jag fick när jag köpte en tidning för ngn vecka sedan..den heter "Pepptalk", mycket mentalträning med andra ord. Jättebra!

I dag har jag varit ute med hunden en hel del. Känns som om jag börjar bli frisk..har inte alls hostat mycket i dag. Känns dock skönt att kunna vara ute i värmen och gå på promenad med vovven utan att hosta och snörvla som en tok. Ha en underbar kväll!


Syndabock

Först jobbsnack:
Ja, det är en konst att inte tänka för mycket med hjärtat. Tänker nu på mitt jobb. Har idag blivit "nedtryckt" och skälld på av en klient och dennes sjuksköterska inom Öppenpsyk. Tycker personligen att det var oprofessionellt av sjuksköterskan, men det är ju min åsikt. Känner vid några tillfällen då och då att jag skulle vilja hjälpa till mer än vad jag "får" göra...det finns ju en viss möjlighet att tolka lagen, men jag kan ändå inte göra vad jag vill. Vilket iofs är bra på många sätt och vis... Klienten som jag träffade i dag har fått avslag, vilket betyder inga pengar (kort och gott). Samtidigt säger mitt hjärta att denna individ behöver lite mer hjälp, hon har bland annat PTSD. Samtidigt gör jag rätt enligt lagen. Det är så jobbigt att å ena sidan ha myndighetsrollen och säga "nej" å andra sidan sitta som medmänniska och tänka "ja". Så svårt! Tror aldrig jag vänjer mig vid detta. Många gånger, större delen av mitt jobb, gör jag "bra" saker och hjälper folk. De visar dock ingen tacksamhet, vilket jag inte heller kräver...eftersom det är mitt jobb och det är de regler som gäller alla i Sverige oavsett..

Det räcker för mig att veta att jag gör något bra.

Å andra sidan, så fort något bär emot...det behöver inte ens handla om min yrkesroll eller något JAG har gjort...då öser folk skit över en. Känner mig som en syndabock i dag. Nog om detta...kanske skulle starta en egen blogg för jobbsnacket? Undrar just om någon ville läsa den då...hehe..


Sedan vikt/matsnack:
Jag har inte vägt mig denna vecka. Vilket jag tänkte hoppa över. Jag är fortfarande halvsjuk. Hostar som en galning och får knappt sova alls. Börjar bli riktigt rastlös. Går dock en del promenader med vovven, men saknar fortfarande det faktum att jag inte kan träna med min PT å bli sådär supertrött som bara hon kan få mig att känna ;) Just det! Har sett lite Biggest Loser UK 2 säsongen. Oj, vilken skillnad det är på engelska och engelska. Bra tips i alla fall till er alla som behöver lite extra inspiration!
Maten går hyfsat bra måste jag säga. Och med "hyfsat" menar jag jättebra med ett undantag för kvällsmålet i dag som bestod av helfabrikat i form av en paj inhandlat på ICA, fanns i frysen som så kallad "panikmat".


Några önskemål om innehåll i denna blogg, nu när jag är förkyld och inte skriver om min träning?



Tankar kring sommaren

Som tidigare nämnts så ska jag bo själv med hunden i sommar.

Jag har aldrig bott själv utan att hetsäta, så detta ska bli första gången. Och jag är fastbesluten om att det SKA fungera! Jag är ganska säker på att det KOMMER att fungera också...kanske 80% säker, om jag måste säga en siffra.

Det jag är rädd för är att jag ska tappa min motivation om jag fortsätter att stå still med vikten.

Jag behöver alltså hjälp med att ta nya tag med kosten! Att helt enkelt lägga om den ytterligare en gång för att nå största möjliga effekt... Vad fungerar för er? Några tips som ni vill dela med er av?



Orolig...

Japps..det är vad jag är.
Jag är orolig över vad som ska hända nu när jag ska bo själv ett tag under sommaren.

Kommer jag börja hetsäta igen?

Vill vara stark, men tvivlar...



Varför ska det vara så svårt?

När jag kämpar så hårt?

Varför kan inte kroppen bara ge efter och rasa i vikt, så som jag vill...när jag gör allt vad jag kan..för att få resultat?

Crosstrainer + white collar

Bästa tipset någonsin är att crosstraina och titta på fim eller tvserier samtidigt...
Tiden bara rinner iväg och hipp som happ så har man tränat lite över en timme!

I dag ska jag träna lite styrka innan jag går å knoppar.

I dag har jag "unnat" mig massage.
Fick 30 minuters massage idag. Första gången jag blir masserad av en prof. massör.
Det var minst sagt intressant. Och underbart skönt. Jag har innan varit lite emot massage.
Jag har haft väldigt svårt med beröring, jag vet att det kanske kan uppfattas som töntigt eller liknande..men det har med min självbild och självförtroende att göra...jag har bara svårt med det helt enkelt.
Men jag är numera omvänd i frågan. Och funderar seriöst på att upprepa denna underbara form av friskvård.


Hej hopp!

Imponerad

Just nu sitter jag och egentligen...gör ingenting...då och då får jag ett ryck och gör lite armhävningar, annars -inte så mycket.


Är väldigt imponerad hur "vanligt" folk får vardagen att gå ihop. När VILAR människor? Hur hinner det med i vardagen? Inte för att jag själv har så mycket att göra..egentligen. Just nu är det pendling fram och tillbaka till jobbet, vilket tar runt 1,5 timme om dagen. Sedan jobb på det. Sedan träna, hunden, sambon, laga mat/städa. Och sedan på helgerna försöka komma ikapp med skolan...

Jag tänker nu på er alla där ute som också..ovanpå detta jag har, även har barn! Barn och ett stort socialt liv. Barn som ska skjutsas fram och tillbaka till träning och kompisar, samtidigt som man ska ha tid för sig själv. Jag är så jäkla imponerad! Hur klarar dessa människor att hinna med att träna och äta rätt?!

På senaste tiden har jag lagt märke till att mindre och mindre tid ägnas åt att tänka på min vikt och mitt sjuka förhållningssätt till mat. Detta är ioförsig BRA, men å andra sidan har jag också insett att jag har låtit större delen av mitt liv kretsa kring mat...vad ska jag nu göra när jag inte tänker på mat? Det kanske låter larvigt för er som aldrig varit i denna situation..för er som har liknande bloggar, ni kanske känner igen er? Jag känner mig faktiskt lite ensam utan min fixering. Sorgligt, jag vet. Faktum är att, som min sambo påpekade igår, jag inte har pratat om mat/sug eller vikt på hela veckan. Ett enormt framsteg, måste jag erkänna stolt. Samtidigt som jag nu tänker; "vad händer sen?", "hur ska jag ta mig vidare?".

Ytterligare en sak som jag har gjort denna vecka är att, ännu en gång, glömma att väga mig! I morse kom jag på att jag inte har vägt mig denna vecka...och tänkte genast att "jag väger mig idag istället". FAST, sedan ändrade jag mig. Det infann sig ett slags lugn inombords och jag kände "nej, jag tänker inte väga mig den här vecka". Varför, kanske många undrar... För min del handlar det mycket om kontroll. Jag vet att jag förmodligen inte har gått ner så mycket i vikt, samtidigt har jag kännt mer effekt av viktnedgången under veckans träning med min PT. Speciellt i backträningen, där knäna har kännts förvånansvärt mer okej än första gången jag körde backträning med min PT. Förut har jag varit väldigt bitter och ledsen över att jag inte lyckas gå ner i vikt när jag nu ägnar så mycket tid till att försöka just gå ner i vikt. Ändå är jag stolt. Jag har hittills gått ner 6,8 kg sedan jag började träna med min PT. Jag mår mycket bättre och jag har ett sundare förhållningssätt till mat. Framför allt annat så känner jag mig lyckligare. Jag börjar få en mentalbalans..väldigt skönt!


-Over and out-

Varför ifrågasätta????

Sedan jag började jobba på mitt nuvarande vikariat så har jag hela tiden varit tydlig vid fikarasterna; att jag inte äter socker (=fikabröd i alla dess former). Varje gång som någon påpekar detta, så ska det naturligtvis ställas frågor om VARFÖR. Först kan jag tänka "varför? Varför inte? Varför SKULLE jag vilja stoppa socker i min kropp när jag vet att det är därför jag ser ut som jag gör, och inte bara utseendemässigt...hälsan! Den allmänna hälsan blir INTE bättre av att man äter socker..tvärtom, punkt slut".

Frågor är inte så jobbiga, som jag nu får det att låta..visst jag svarar hövligt att jag behöver gå ner i vikt och att jag försöker tänka på vad jag stoppar i min kropp då jag av erfarenhet vet att kroppen svarar på ett ickeönskvärt sätt om jag äter ngt med socker i...SÅ därför har jag valt att utesluta socker i min kost, så långt jag kan.

MEN! Det är ju inte nog med detta, naturligtvis inte! Efter att jag normalt har förklarat allt detta, i vanlig ordning..SÅ kommer "bortförklaringarna" eller vad man nu vill kalla dem. Med detta menar jag sådana kommentarer som "du är ju inte tjock", "du behöver inte gå ner i vikt", "huvudsaken är ju att man inte äter socker jämt", "du kan ju unna dig lite"..osv osv.

Först ska jag förklara för er, kära läsare...
JAG ÄR TJOCK. Jag är 155 cm kort. Jag väger över 90 kg. Det är inget jag skäms över, jag har accepterat situationen, jag har accepterat min kropp och jag älskar den. Jag älskar också det faktum att jag, till skillnad från många andra, tar tag i mitt beroende och mitt sjuka tankesätt kring mat. Jag är stolt över att jag inte har gett upp! Jag är stolt över att jag vet att jag numera behandlar min kropp med den respekt den förtjänar!

Det jag kan irritera mig på är när andra säger att jag inte är tjock. Eller när de försöker få mig att äta saker jag inte vill äta. Vad är det för märkliga människor? Ni har säkert alla mött dessa?! Jag tror många gånger att det är människor som är osäkra på sig själva. De som själva känner att de bör gå ner i vikt, men inte orkar ta tag i det. Men varför inte vara glad och stötta sina medmänniskor som faktiskt tagit tag i vikten? Varför försöka förstöra och varför ifrågasätta andras val av livsstil? Inte fasen sitter jag och ifrågasätter min kollega som är troende kristen, eller en annan kollega som har väldigt vänsterradikala åsikter..inte heller sitter jag och ifrågasätter en annan kollega som har valt att äta enligt LCHF, eller en kollega som alltid äter kakor till varje fika? Varför tror folk att de har rätt att ifrågasätta andras val och andras livsstil?!?

Dagens träning

Äntligen så har jag fått arslet ur vagnen och tränat lite igen. Var en vecka sedan sist. Har kännt mig så omotiverad och lite allmänt seg sådär..

Dagens träning bestod av mer fokus på förbränning, därav att maxpulsen inte var så hög. Vi cyklade en hel del och sedan blev det crosstrainern.

Aktivitet: PT-träning, kondition

Tid: 1 h 27 min

Maxpuls: 188

Snittpuls: 162

Kaloriförbrukning: 888




Ännu en bild från våren/sommaren...åh..när ska snön försvinna?? Jag halkade på isen IGEN...nu vill jag ha värme!

FULT!

Japps, det är precis vad det är! Fult!
Jag syftar nu på alla dessa företag som skor sig på olyckliga å desperata feta människor där ute.
Samtidigt förstår jag ju dem, jag är inte dum...det är klart att de vill tjäna pengar..och det är klart att de går på feta desperata människor. Sådana människor som kanske redan har "försökt allt" och som borde "unna sig" att köpa just deras "nya" koncept.

Det värsta är ju att man går på detta! Jag inkluderad. Jag sitter nu ärligt och funderar på om jag skulle kunna skrapa ihop sparade pengar och "unna" mig ett medlemskap i någon nätklubb som är fokuserade på att gå ner i vikt..eller någon annan form av klubb, exempelvis Viktväktarna eller Xtravaganza. Det som lockar är den sociala biten. Helt ärligt. Jag är ingen speciellt social människa. Men det hade varit roligt att ta med sig någon till gymmet, eller ha sällskap på promenaderna.

I går när jag var ute med hunden på promenad fick jag en obeskrivlig längtan efter våren. Så jag tänkte skicka med en liten kul vårbild..eller höstbild...jag låssas att det är vår. Det är i alla fall på min vovve, när vi var i en Stenåldersby i Sörmland mitt ute i skogen. Där var det en otroligt läskig hög med stenar, som vovven knappt vågade lukta på..så kan det gå ;)


Dieter

Jag har förmodligen testat de flesta dieter. Hur kändisar råbantar inför säsongspremiärer av sina tv serier osv...
Tänkt om världen vore lite mer accepterande mot oss feta chics? För min del är det ju så, vilket kanske de flesta vet också, att jag har INGA som helst egentliga problem av min vikt. Visst, jag bär på ca 50 kgs övervikt...! Men ändå! Jag har utmärkta värden, vilket tillochmed chockade läkaren som utförde alla test.. Jag har hyfsad kondition och jag har varken ont i knä, rygg eller leder. Det som är mitt "problem", och det är värkligen ett lyxproblem, är att jag har svårt att hitta byxor som passar. Jag har riktigt kraftiga lår och rumpa (där sitter nog alla de extra kilona jag har..allt på samma ställe!)...så att hitta ett par jeans som sitter snyggt det finns inte i min värld! Tyvärr.

Sedan har jag också en dröm, och det är att kunna bära en klänning utan att det ser ut som om en klänningsbärande gris! Jag har aldrig haft klänning, förutom på begravningar...suck.

Jag har ju då läst om ex de dieter som dessa damer äter (se bild nedan)...och visst det är ju inte konstigt att man går ner i vikt om man endast äter ex grapefrukt..men man måste ju leva också!  Som jag tidigare nämnt så har jag börjat fundera kring om jag skulle börja med soppor eller med Viktväktarna eller något liknande. Problemet är bara att allt sådant kostar så mycket pengar..just nu pluggar jag ju och har inte ens en 1000-lapp i inkomst. Jaja..jag får väl ta tag i det när jag får ett jobb. Just nu har jag i alla fall börjat med att dricka en "drink" till frukost, en drink bestående av banan, hallon eller apelsin, samt mjölk eller grädde. Detta i syfte att jag ska känna mer mättnadskänsla på morgonen och inte plågas av hunger så som jag gjort innan...

Nu ska jag ut med vovven. I kväll ska jag på musikal, med sambon, mina föräldrar och sambons mamma.


På återseende!!!


PT-träning

Ett pass...tufft! Men ack så kul ;)
Uppvärmningen var lite på cykeln, sedan var det nästan en timme på crosstrainern i intervaller. Jag HATAR intervaller, men det är bra...och det ger resultat! Men det är ack så jobbigt ;)

2010-02-02

Aktivitet: PT-träning, kondition

Tid: 75 min

Maxpuls: 197

Snittpuls: 169

Kaloriförbrukning: 825

Fettförbränning: 12 min

Kondition: 63 min


2 pass

Idag blev det två stycken korta pass...känner mig fortfarande väldigt seg i musklerna...men va f*sen...! Så kan det vara...får se  hur jag känner mig i kroppen senare i dag..ska duscha nu och sedan ska jag ut med hunden igen...;) Ingen rast ingen ro! Men nu är i alla falll dagens plugg och motion avklarat!

Aktivitet: Styrka

Tid: 22

Maxpuls: 169

Snittpuls: 147

Kaloriförbrukning: 188

Fettförbränning: 7 min

Kondition: 15 min

 

Aktivitet: Pump It Up

Tid: 30

Maxpuls: 175

Snittpuls: 154

Kaloriförbrukning: 291

Fettförbränning: 3 min

Kondition: 27 min


Näradödenupplevelse på gymmet

Så...
Jag var på gymmet. Med min PT. Vi körde styrketräning. Jag hade inte ätit innan. Glömde säga att det var Lingonveckan. Förlorat en del blod och känner mig allmänt piss. Som vanligt körde hon skiten ur mig. Dock behövde jag sätta mig ner när vi strechade. Det började svartna för ögonen och jag blev snurrig i huvet. Jag har aldrig varit med om något liknande. Det var riktigt läskigt faktiskt. PT:n sa att det var blodsockerfall. FY fasen va läskigt. Det berodde alltså inte på för hög puls eller ngt. Men men..så kan det vara, läskigt var det i alla fall. Har aldrig varit med om något liknande, inte ens när jag tränade som mest..då jag tränade innebandy, styrka och red.. Har för övrigt aldrig ätit mat precis innan träning...jaja..nu släpper vi det.


TACK!
Just det! Tack till er alla med ert pepp och positiva kommentarer här. Det betyder massor för mig.
Innan jag stack iväg till gymmet så ringde de från stadens socialkontor och frågade om jag var intresserad av att komma på intervju för en fast tjänst och en vikarietjänst..jag hade nämligen sökt dessa två jobb (men de hade inte hört av sig, så jag skickade in en ansökan om sommarjobb istället). Kul, va? Tack för att ni höll tummarna för mig. SÅ på måndag får ni göra det samma igen ;)

TACK

Tidigare inlägg
Totalt antal besökare:
Besökare idag:
RSS 2.0