MiniZillen

Japps. I helgen reser jag till mamma och pappa. Vill inte vara ensam mer än nödvändigt. Saknar min vovve så.

Under helgen ska jag ta det rätt lugnt. och förbereda för nästa veckas mål.
Ska stapla upp lite mål under rubrikerna; mat, mentalträning, träning.

Vad tror ni om det?

Det var jobbigare än vad jag trodde.

Min älskade vovve.

Även om jag inte är religiös tror jag att han har det bättre nu.

Nu slipper han vara rädd och stressad hela tiden.

Även om det var det tuffast beslutet någonsin,

så vet jag att det var rätt beslut.

Ingen tvekan.

Jag kommer alltid minnas honom som den glada hund han var med mig.

Han har lärt mig så mycket.

Jag älskar honom, nu och för alltid.

Ani ohevet otcha, Kaleb.

 

Idag hände det igen. Nu är det bestämt. I morgon. Göteborg. Kl 9. Då ska han få somna in. Orkar inte skriva just nu. Hör av mig senare.

Idag kom jag i kontakt med begreppet "fuska" på ett sådant sätt att det fick mig att fundera.

Min mamma kommenterade att jag tog en muffins till fikat (jag älskar att baka, men är inte speciellt förtjust i det jag bakar men gillar att andra äter det och uppskattar mina bakverk). Hon sa att det inte var så konstigt att jag inte går ner i vikt så mycket då jag "hela tiden fuskar".

Jag tänkte ett tag på detta och svarade sedan att "nej, jag fuskar inte". Vaddå "fuskar"? Fuskar med vad? Mot vem? Det är min kropp. Jag har valt att BYTA livsstil, inte gå på ännu en diet. Denna gång är det för evigt. Nu har jag en svacka när det gäller träningen, men då är jag jäkligt noga med maten under tiden. Och för mig är det viktigt att det är just en livsstil. Jag ska kunna äta en muffins utan att få dåligt samvete. Må dåligt, träna som en idiot eller så dagen efter. Jag ska kunna njuta av en muffins till fikat. Någon gång, ibland. INTE alltid, verkligen inte ofta. Men då och då! Jag ska INTE förbjuda någon mat. Bara äta det mer sällan och inte så mycket. Mitt mål är att få ett normalt förhållningssätt till mat. Jag ska kunna äta något sött utan att det dagen efter leder till hetsätning eller överätning.

Jag måste lära mig att ha ett nytt förhållningssätt till mat. Jag tänker gå ner i vikt. Men jag måste lära mig att det inte är ALLT ELLER INGET. Jag kan äta lite kaka en gång varannan vecka och det gör ingenting. Jag får inte dåligt samvete (oftast) -det är i alla fall mitt mål. Jag måste lära mig att LEVA med min hetsätning. Lära mig att inte lösa problem med mat eller att känsloäta. Jag måste lära mig att jag kan äta onyttigt ibland och att jag KAN göra detta utan att det spårar ut. Jag har aldrig klarat detta innan. Därför måste jag ibland utmana mig själv...Jag måste "träna" mitt nya sätt att se på mat och sötsaker...

Sitter här och funderar vad som är lättast. I motionsväg då.

Att köpa ett löpband och ha hemma = inga ursäkter fungerar.
Leta upp ett bra gym och köpa gymkort (ska ju snart flytta).

Finns ju för- och nackdelar med båda. Vad föredrar ni andra, som läser?

 

Detta är min hund. Sedan lite mer än två år tillbaka. Han är nu 2,5 år.

Jag har aldrig haft hund innan. Detta är min första. Naiv som jag var trodde jag att det skulle bli en enkel match. Trodde jag, ja.

Det var inte så enkelt som jag trodde. Det visade sig senare att han varit misshandlad som valp. Något vi borde förstått, jag och sambon om vi inte varit så "blåögda". Vi skulle förstått att uppfödaren inte var seriös. Tecknena fanns där, men vi "valde" att inte se dem. Han har alltid varit go mot mig och sambon och våra respektive familjer. Han har dock aldrig lärt sig att vara ensam utan att få ångest. Eller nu, lite mer än två år senare klarar han av att vara ensam i bilen..och ett litet tag även hemma. Han klarar fortfarande inte av möten med andra hundar. Och vi har verkligen testat allt. Det känns så i alla fall. Allt från motion, till mentalaktivering till hundkurser och hundterapeuter och "problemhundsexperter". Han har jättesvårt att lita på främlingar.

Igår bet han hundvakten, inte så det gick hål på huden. Men ändock. Och han verkligen älskar hundvakten.
Det gör mig orolig. Det får mig att börja tänka i banorna om vi ska ta steget och låta honom somna in. Kanske vore det bäst för honom. Kanske är vi för envisa när vi tror att allt går att lösa. Kanske är vi för egoistiska när jag vill ha MIN vovve kvar i livet. När jag vill ha MIN vovve frisk och pigg och glad. Problemet är just hur jag ska få honom att inse att alla människor är snälla. Varför kan han inte förstå detta?

Just nu snurrar alla tankar samtidigt. Vad är bäst? Vore det bättre att avliva honom så att han får vila så han slipper leva ett liv i ständig oro/ångest/stress? Vore det bättre att ge honom ännu en chans och försöka ännu en gång med någon ny metod? Eller träna hårdare? Jag vet inte. Jag vill inte. Men jag kanske måste. För hans skull.

Suck.

Jag har tackat nej till jobbet. 100 mil är för mycket. Det skulle inte fungera. Sedan har jag inget boende heller. Men i alla fall har jag tackat nej. 1:e soc sekr sa i alla fall att erbjudandet står kvar, om jag ändrar mig.


Annars så är allt bra. Eller det mesta. Motionen är det riktigt illa med. Jag jobbar mycket. Lite väl mycket. Med maten är det fortfarande en egen variant av LCHF som gäller. Ikväll åt jag dock sushi. Mycket gott! Ibland ska man få unna sig själv saker. Saker som inte nödvändigtvis behöver vara onyttigt.


I kväll har jag surfat runt på lite viktbloggar.
Känner mig lite nedstämd och ledsen för bloggerskornas skull. Har läst om både överätning, hetsätning, undervikt och övervikt. Strävan efter att gå ner i vikt till normalvikt och strävan efter att bli så smal som möjligt. Det får mig också att bli stolt över mig själv. Stolt över att jag kan erkänna mitt problem. Stolt över att jag tar tag i det samtidigt som jag tillåter mig själv att leva ett relativt normalt liv. Jag njuter av att ha min mamma på besök. Jag njuter av att besöka min fästman i Norrland och jag njuter av att jobba. Jag njuter av vardagsmotionen och jag njuter helt enkelt av livet.

Jag vet att mitt liv inte är över om jag inte lyckas gå ner i vikt. Jag vet vad som är viktigt i livet. Men jag strävar efter att må ännu bättre än vad jag gör nu. Både kroppsligt och mentalt. Om det tar ett år längre på mitt sätt, än vad det gjort om jag följt någon sträng diet och motionerat till förbannelse...det skiter jag i! Jag mår bra och det ska jag göra under tiden jag minskar i vikt och mått också! Så det så! Nu är det bestämt!

Långhelg, det är det jag ska ha nu! Från och med kl 12 idag. Till och med kl 8.00 på tisdag. Mycket trevligt!

Samtidigt jobbigt. Jag har återigen blivit erbjuden en förlängning på jobbet. Nu är det dock en tjänst jag skulle vilja ha. Problemet? Att jag inte vill bo isär med fästmannen. Så varför inte bara tacka nej? Tackar jag nej, tackar jag ja till arbetslöshet. Tackar jag ja, tackar jag nej till att ha någon att komma hem till. Vad är värt mest?

Jag kan ju alltid tacka ja för en kort stund. Begränsad tid. Så som vi levt nu i maj, juni och juli...och halva augusti.. Jag vet inte. Känner mig förvirrad. NU ska jag äta lunch med mamma å pappa. Sen ska jag packa bil å kärra och dra upp till Norrland med ett lass till...hm...måste fundera ett tag till...


Återkommer!

Fuskvägning, men det skiter jag i! Äntligen börjar det röra på sig neråt. ÄNTLIGEN! Fantastiskt. Och detta trots att jag har ätit mer fett än jag har gjort under hela denna tid när jag försökt gått ner i vikt. Mitt mål just nu är att jag den första augusti ska väga under 93 kilo. HEJJA MIG. Nu jäklar.

Så.

Jag gör ett nytt försök med LCHF. Hittills fungerar det bra. Jag känner att jag mår bättre. Inte så sötsugen hela tiden. Samtidigt tycker jag det är jättejobbigt att äta mer fett. Samtidigt tror jag dock att det är detta som min kropp behöver.

Jag struntar i vad jag har sagt innan...IMORGON ska jag väga mig. Jag tror att det har hänt något med vikten redan. Jag hoppas det. Det känns som det.


Åh va varmt det är ute nu. Å stackars lilla vovven lider så. Jag är inne med honom nu, vi dricker vatten och vilar. Ibland går vi ut på promenad, men han hyperventilerar..så vi går hem snabbt igen...Usch. Är orolig.

Känns väldigt tomt här på bloggen. Känns som om det ekar!

Har alla utom jag semester, eller? ;)

Hm...det är dåligt med träning nu. Det blir iofs en del promenader. Och för tillfället får det duga. Jag ska lyda min mammas råd och fokusera mer på maten.

Just nu går jag inför att utesluta kolhydrater i den största  mån jag kan.

Kvällsmaten i dag blev ostkorvar inlindade i bacon, stekt lök och stekt ägg..och en avocado! Mums!

 

Arm: 33 cm (-6.5)

Bröst: Under: 94 cm (-5)

Över: 109 cm (-5)

Navel: 102 cm (-4)

Rumpa: 126 cm (-3)

Lår: 75 cm (-2)

 

Wuhu! Kanske inte så mycket förändring sedan förra månaden. Men detta är en påminnelse om att allt slit faktiskt har gett resultat. Den senaste tiden har jag börjt fundera kring vad jag ska göra med min kost. Alternativ ett: att fortsätta så som jag gör. Alternativ två: köra LCHF och börja utesluta ännu mer kolhydrater i kosten och börja äta mer fett.

Jag vet ju att LCHF-kosten fick mig att må bättre, å andra sidan tyckte jag att det var mentalt påfrestande och äckligt att äta så mycket fet mat. Å andra sidan kanske jag nu har lättare att hitta en bra balans. Det är svårt att veta vad jag ska göra...hm...ska i alla fall testa denna vecka med att äta mer fett och protein. Kanske är det d som min kropp saknar?

Jag vet inte om jag tidigare skrivit om detta...eller om det blev för mycket.

Förra veckan så kolapsade en klient på mitt rum. Sedan fick hon krampattacker..någon form av panikångest. Det varade i fem timmar. Jag följde med henne till sjukhuset, då hon inte har någon familj utöver hennes syskon. Riktig dramatik, med andra ord. Därav min bloggpaus. Kände jag behövde ett break från allt.

Tror fortfarande att det påverkar mig varje dag på jobbet. Konstigt vore väl annars.

Jag har i alla fall bestämt mig för att VÅGA VÄGRA VÅGEN.
Så under resterande dagar i juli ska jag inte väga mig. Jag ska dock MÄTA mig. Kanske kan det hjälpa till att återfå motivationen igen. Det är riktigt tungt nu. Känner mig ensam i min kamp.
Känner inte att jag får något direkt stöd, folk runt omkring mig börjar ifrågasätta vad det är jag gör för att gå ner ivikt...en del tror inte på mig. Det är frustrerande.

VAD GÖR JAG FÖR FEL?
Jag äter bra enligt PT:n, enligt hälsocoachen, enligt sjukvården..och enligt mig själv...
Jag tränar bra.
Vad gör jag för fel?! JÄKLA helvete också att det inte kan bli mer resultat!!!!