Blir man lycklig av att vara smal?
Speciellt just nu...jag känner mig så stor just nu. Stor och fet. Jag är frustrerad. Känner mig hjälplös. Maktlös.
Känns som om orken tryter hela tiden. Jag känner varken lust eller ork. För något som har med vikt att göra. Jag orkar fortfarande upprätthålla "min" kostplan. Och jag försöker att inte äta så mycket på kolhydrater..jag hetsäter inte (alltid något). Jag äter bra. Kanske för mycket ibland. Äter fortfarande ibland när jag är ledsen, vilket ju INTE är bra!! Orkar inte riktigt med motionen...just nu är det mest promenader, men det är ju bra det med...men känner mig fortfarande stor. Stor och fet...fet och stor. Kan inte riktigt släppa det. Blir jag lyckligare av att vara smal? Blir livet bättre av att vara smal?
Både jag och nej. Jag tror att jag kommer att må bättre. Må bättre av att orka mer. Just nu är det som sagt mitt största problem...När jag säger nej, menar jag att det mesta naturligtvis sitter i skallen...visst kan man vara lycklig och tjock...Samtidigt blir jag arg på mig själv, varför kan jag inte bara vara super lycklig för det jag har? Varför denna fixering vid att gå ner i vikt?
Detta är nåt jag också funderar över. Nu har jag gått ned så mycket som jag vill, men magen är kvar. Envis som synden. orkar jag upprätthålla en kostplan som gör att den försvinner, är det värt det? Blir jag gladare? Vackrare? Jag vet inte. Klart att energin är bättre och man får kanske ett längre liv. Det gör ju en lyckligare :)
Oj, oj vilka tuffa funderingar. Jag var ju typ smal ett tag och jag kan verkligen säga att jag kände både och. Det som gjorde mig lyckligare än innan var att jag gillade det jag såg i spegeln, jag var tajt och fin! Däremot sitter lyckan verkligen i huvudet. Jag kände mig fortfarande som den där stora feta tjejen. Ja, ja nog om det. Det hela är rätt komplicerat, jag menar lycka handlar ju om så mycket mer än vikt och storlek. Det hjälper ju inte om man blir smalare när det är väldigt mycket andra jobbiga tankar som snurrar i knoppen.
