MiniZillen

Detta är min hund. Sedan lite mer än två år tillbaka. Han är nu 2,5 år.

Jag har aldrig haft hund innan. Detta är min första. Naiv som jag var trodde jag att det skulle bli en enkel match. Trodde jag, ja.

Det var inte så enkelt som jag trodde. Det visade sig senare att han varit misshandlad som valp. Något vi borde förstått, jag och sambon om vi inte varit så "blåögda". Vi skulle förstått att uppfödaren inte var seriös. Tecknena fanns där, men vi "valde" att inte se dem. Han har alltid varit go mot mig och sambon och våra respektive familjer. Han har dock aldrig lärt sig att vara ensam utan att få ångest. Eller nu, lite mer än två år senare klarar han av att vara ensam i bilen..och ett litet tag även hemma. Han klarar fortfarande inte av möten med andra hundar. Och vi har verkligen testat allt. Det känns så i alla fall. Allt från motion, till mentalaktivering till hundkurser och hundterapeuter och "problemhundsexperter". Han har jättesvårt att lita på främlingar.

Igår bet han hundvakten, inte så det gick hål på huden. Men ändock. Och han verkligen älskar hundvakten.
Det gör mig orolig. Det får mig att börja tänka i banorna om vi ska ta steget och låta honom somna in. Kanske vore det bäst för honom. Kanske är vi för envisa när vi tror att allt går att lösa. Kanske är vi för egoistiska när jag vill ha MIN vovve kvar i livet. När jag vill ha MIN vovve frisk och pigg och glad. Problemet är just hur jag ska få honom att inse att alla människor är snälla. Varför kan han inte förstå detta?

Just nu snurrar alla tankar samtidigt. Vad är bäst? Vore det bättre att avliva honom så att han får vila så han slipper leva ett liv i ständig oro/ångest/stress? Vore det bättre att ge honom ännu en chans och försöka ännu en gång med någon ny metod? Eller träna hårdare? Jag vet inte. Jag vill inte. Men jag kanske måste. För hans skull.

Suck.