Mat; bestraffning vs belöning
Senaste veckan har varit sisådär.
Jag har inte tränat så som jag tänkt. Det har mest blivit promenader även om det inte är fyskam det heller...
Jag fick en förfrågan om att skriva mer om min hetsätning...vilket jag på senare tiden gjort ett medvetet val att inte skriva om. Ja, det stämmer. Jag hetsäter. Och har så gjort sedan urminnestider..eller något sådant. Det är därför jag är tjock..eller fet, kalla det vad du vill. På en "sittning" kunde jag konsumera mer än en dag, eller en veckas kaloriintag. Ja, så är det. Visst är det äckligt? Men jag står fast vid att jag inte kan råför det. Det bara händer. Nu var det ett bra tag sedan sist...Jag har aldrig fått hjälp från sjukvården eller någon annan för den delen med min hetsätning, det råd jag fått från läkare är "sluta äta så mycket". Jovisst! Jag försöker!
Vilket skämt!
När jag väl var ärlig mot min nuvarnade sambo om min hetsätning..det var då den verkligen vändningen kom.
Jag har så länge jag kan minnas alltid ljugit om mitt ätbeteende.
Nu är jag ärlig. Och han blir inte arg eller besviken på mig för det. Problemet har varit att jag äter för mycket -hetsäter. Jag äter "nyttigt" eller har alltid gjort. Det är mängden som är felet.
Sedan cirka 2,5 år tillbaka har jag bestämt mig. Jag måste först bli fri från hetsätningen INNAN jag kan gå ner i vikt. Så enkelt är det! Hetsäter jag en eller flera gånger i veckan spelar det ingen roll om jag tränar så hårt som jag gjorde förr. För jag får i alla fall i mig såååå mycket mer kalorier än vad jag förbrukar.
När man ser det så..så har jag gjort en lång resa. Kanske borde jag inte vara besviken på mig själv att jag inte har gått ner mer i vikt. Jag borde vara stolt över att det är så många månader sedan jag senast hetsåt. Jag borde vara stolt över att jag inte längre hela tiden tänker på mat. Eller att jag använder det som bestraffning eller för den delen belöning. Varför känner jag mig då inte stolt? Jo, jag är stolt över att det va länge sedan jag hetsåt senast. Och att jag tillsammans med min sambo gjort den här resan utan någon hjälp från utomstående. För det är inte lätt, det ska ni veta. Det har vart en kamp. Det är det fortfarande. Jag måste hela tiden hindra mig själv och stanna upp och tänka. Det är så lätt att det blir så fel för mig...när det gäller mat.
Vilken urladdning. Nu är det motionen som jag ska försöka återuppta i mitt liv så att det återigen blir en del av mitt liv. Just nu är det bara ett nödvändigt ont. Men snart. Förhoppningsvis. Så är det ett större beroende än maten. För maten är fortfarande ett laddat ämne för mig. Det är svårt att skriva om också. Vad vill ni veta? Vad har jag inte redan berättat? Svårt. Hör gärna av er, det uppskattas så. Och det hjälper mig. Verkligen! Så mycket! Tack!
Jag har inte tränat så som jag tänkt. Det har mest blivit promenader även om det inte är fyskam det heller...
Jag fick en förfrågan om att skriva mer om min hetsätning...vilket jag på senare tiden gjort ett medvetet val att inte skriva om. Ja, det stämmer. Jag hetsäter. Och har så gjort sedan urminnestider..eller något sådant. Det är därför jag är tjock..eller fet, kalla det vad du vill. På en "sittning" kunde jag konsumera mer än en dag, eller en veckas kaloriintag. Ja, så är det. Visst är det äckligt? Men jag står fast vid att jag inte kan råför det. Det bara händer. Nu var det ett bra tag sedan sist...Jag har aldrig fått hjälp från sjukvården eller någon annan för den delen med min hetsätning, det råd jag fått från läkare är "sluta äta så mycket". Jovisst! Jag försöker!
Vilket skämt!
När jag väl var ärlig mot min nuvarnade sambo om min hetsätning..det var då den verkligen vändningen kom.
Jag har så länge jag kan minnas alltid ljugit om mitt ätbeteende.
Nu är jag ärlig. Och han blir inte arg eller besviken på mig för det. Problemet har varit att jag äter för mycket -hetsäter. Jag äter "nyttigt" eller har alltid gjort. Det är mängden som är felet.
Sedan cirka 2,5 år tillbaka har jag bestämt mig. Jag måste först bli fri från hetsätningen INNAN jag kan gå ner i vikt. Så enkelt är det! Hetsäter jag en eller flera gånger i veckan spelar det ingen roll om jag tränar så hårt som jag gjorde förr. För jag får i alla fall i mig såååå mycket mer kalorier än vad jag förbrukar.
När man ser det så..så har jag gjort en lång resa. Kanske borde jag inte vara besviken på mig själv att jag inte har gått ner mer i vikt. Jag borde vara stolt över att det är så många månader sedan jag senast hetsåt. Jag borde vara stolt över att jag inte längre hela tiden tänker på mat. Eller att jag använder det som bestraffning eller för den delen belöning. Varför känner jag mig då inte stolt? Jo, jag är stolt över att det va länge sedan jag hetsåt senast. Och att jag tillsammans med min sambo gjort den här resan utan någon hjälp från utomstående. För det är inte lätt, det ska ni veta. Det har vart en kamp. Det är det fortfarande. Jag måste hela tiden hindra mig själv och stanna upp och tänka. Det är så lätt att det blir så fel för mig...när det gäller mat.
Vilken urladdning. Nu är det motionen som jag ska försöka återuppta i mitt liv så att det återigen blir en del av mitt liv. Just nu är det bara ett nödvändigt ont. Men snart. Förhoppningsvis. Så är det ett större beroende än maten. För maten är fortfarande ett laddat ämne för mig. Det är svårt att skriva om också. Vad vill ni veta? Vad har jag inte redan berättat? Svårt. Hör gärna av er, det uppskattas så. Och det hjälper mig. Verkligen! Så mycket! Tack!
Kommentarer
Postat av: Helena
Klart du ska vara stolt över det du åstadkommit. "Ibland är det viktigare hur långt man kommit, än var man är."
Postat av: I L F A R T . S E
Jag tänkte på det där för någon dag sen, att jag inte tänker på mat eller att äta precis hela tiden som jag gjorde förut. Dessutom har det gått många dagar nu som jag inte känt sockersug eller som jag känt men som jag bara har skakat av mig det. Den gamla Emma hade inte klarat det utan hade hetsätit istället. Kram
Trackback
