MiniZillen

Sedan jag var liten har min kära mor varit uppmärksam på att jag inte var som de andra barnen. Hon upplevde att jag var ständigt "sugen" på mat. Inte godis, men mat. Och hon såg att jag blev lycklig av att stoppa mat i munnen. Är det inte märkligt att man inte forskar mer på detta? Jag menar, om man kan se tendenserna redan när personen är bebis?

Det var först när jag flyttade hemifrån..eller ett år efter det..när jag var 20 år, som jag erkände för mig själv: "jag har ett problem. ett stort ett."
Kanske är det på grund av min utbildning som socionom, jag vet inte, men jag vill inte likna mina matproblem..eller likställa dem med annat missbruk. Det finns många likheter, jag vet. Men det bär ändå emot att säga att narkotikamissbruk och socker"missbruk" är samma sak. Jag är dock övertygad om att de är mer lika varandra än många tror.

Så vad ska man göra?
Om jag visste svaret på det skulle jag nog bli rik. Det tror jag det. Det är många som ständigt går runt med ett sug. Ett sug efter i princip vad som, bara det innehåller socker. Jag började för snart fyra år sedan med en "reningskur" med LCHF. Alltså; bort med ALLT socker. Det var ett helvete, den första veckan. Jag var ledsen och deppig, tyckte synd om mig själv och menade "att det inte finns något värt att äta om det inte innehåller socker". Snacka om sjukt synsätt?!

Men om ärligheten ska fram, och det ska den. Så KAN jag inte leva efter strikt LCHF (det tog mig dock fyra år att inse, men bättre sent än aldrig). Jag pallar inte att äta så mycket fett. Grundprinciperna lever jag fortfarande efter. Jag äter nästan aldrig potatis (senast för två veckor sedan och innan dess 8 månader sedan), pasta eller ris. Jag äter bönor eller rotfrukt till maten, oftast vitkål eller grönsaker. Vitkål är en favorit som jag lärt mig älska. För tro mig, jag har alltid HATAT vitkål.