MiniZillen

Någon som vill vara med mig å stegräkna?
Det är ett projekt jag ständigt..varje år...börjar...suck.

Men nu. Nu ska jag redovisa mina steg varje dag. OAVSETT om det är superpinsamt eller inte ;)

Okej? Stötta mig, nu!

NU JÄÄÄÄVLAR ska vikten bort!

Den senaste veckan...nu när jag har vart ensam, min sambo har varit på konferensresa och utbildning, har jag tänkt rätt mycket. På ett bra sätt då. Förstås. Å jag har kommit fram till att det är de små valen..vardagsvalen som gör skillnad. Jag tror inte att det gör så stor skillnad om man äter något "onyttigt" då och då, så länge man håller det till ett undantag och så att det inte blir en varjedag-grej. Det samma gäller motionen. Det är viktigast ATT jag rör mig, inte att jag alltid gör jätte mycket. Utan att jag alltid gör något, eller oftast gör något! Jag ska fasen klara detta. Små steg i taget. Jag tror på mig. Hejja mig!

I alla fall. I morse. Då bestämde jag mig för att jag vill inte träna idag. Sagt å gjort jag har inte tränat. Å andra sidan, så har jag tagit en rejäl promenad istället! Gick ca 45 minuter..först ner på stan och sedan på marknad. Marknaden var för övrigt KATASTROFAL. 3 stycken bord inne på museet. 1 utanför. Vilket skämt!
Jaja. Sen så gick jag inte hem, utan jag gick till ICA för att hämta ett paket fullt med böcker (+ ca 40 minuter) å jag köpte på mig lite ruccola och sedan gick jag hem. Kokande av svett så slängde jag mig i duschen och NJÖT till max. Underbart!

Egentligen kan jag inte välja.
Jag har två.

Ett: När jag gjorde mitt första å enda mål i innebandyn, å mitt lag vann med 1-0.
Rätt upp i högra krysset. Pang! 1-0! Vilken glädje! Så jäkla kul att jag...lilla jag..som back! Lyckades göra ett mål!
Vilken adrenalinkick när publiken skriker å kompisarna i laget kramar om en.
Mm. Underbart. Tror också att detta var bland de sällsynta tillfällen då min mormor å morfar va med å kollade. Innan så tyckte de väl inte att innebandy var en sport. Men då insåg de väl att..det är ganska spännande i alla fall.


Två: När jag lyckades ta mig igenom PT:s intervallpass för första gången.
Vilken j*kla lycka! Sådant lyckorus har sällan skådats! Fantastiskt!
Jag tror att min puls var uppe i 98% av maxpuls flera gånger under passet. Kände att det svartnade för ögonen både en och två gånger. Men envis som jag var så fortsatte jag. Tuff brud, man kan vara ibland.
Fortfarande stolt över mig själv.

Åh, det här är lite tråkigt!
När jag tränar lyssnar jag på antingen Lars-Eric Uneståhls mentala träningsband...eller så lyssnar jag på någon hemmatränings video!

Japp, så kul är jag ;)

Kanske dags för en uppdatering.
Jag har haft en riktig formsvacka, denna vecka.
Inget nytt egentligen.
Det är väl så det är.
Jag har vacklat mellan att "inse hur jag ser ut, acceptera och låta va" och
"acceptera att det är svårt å lägga på ett extra kol".
Samtidigt har jag haft ont i kroppen, så ont att jag har haft svårt att kontrollera mitt humör.
Vilket resulterat i att jag har gjort mitt första stora avsteg från LCHF.
Japps, det stämmer.
Ingen är perfekt.
Jag är trött.
Min kropp är trött på att plågas.
För det är så jag känner mig nu.
Att jag plågar mig själv genom att inte tillåta mig att äta det jag vill.
Jag saknar pasta.
Ris.
Bulgur.
Quinoa.
Bröd.
Å andra sidan är fördelarna många.
Jag mår bättre, i det stora hela.
Behöver mindre sömn.
Gladare.
Minskat i omfång.
Trivs bättre med mig själv.
Varför räcker då inte detta?
Vad är det som saknas?
Vad är det jag behöver för att va på topp?
Är det så illa ställt med mig att allt handlar om siffror?


Egentligen är min önskan ganska lätt.
Jag vill vara "normal". Kroppsligt då.
Jag vill ha storlek 40-42 i byxor.
Jag vill kunna gå in i en affär och prova saker och VÄLJA om jag ska köpa eller inte.
Jag vill inte känna mig tvingad att köpa ett par byxor bara för att det är så få byxor som passar mig så att jag måste "passa på" när jag väl hittar något.
Nästa vecka ska jag försöka att ha mindre mål igen.
Jag ska ha mera mentala mål.
Mål att återigen hitta ÄKTA motivation.
För jag vet ju, liksom alla andra, att det finns inget quick-fix.

Samtidigt...
Det känns som om jag försöker.
Det är orättvist.
Jag fuskar inte speciellt ofta.
Jag kallar det iofs aldrig för fusk. Men jag avviker sällan från min kostplan.
Varför går det då så sakta?
Varför går det inte alls?
Varför vill inte vikten följa med?
Det hade bara vart så skönt om jag kunde få NÅGOT litet minus på vågen.
Det hade räckt med ett kilo i veckan. Jag hade vart nöjd med det.
Men nejdå. Min kropp vill inte. Jag förstår inte.
Vad är det för fel?

Jag måste helt enkelt byta fokus.
Försöka hitta tillbaka.
Varför vill jag detta?
För vem gör jag detta?
Varför är det så viktigt?
Byte av fokus, alltså.
Från och med idag.
Mer positiv. Skriva ner saker. Vad är positivt? Hur kan jag nå dit?
Okej. Nu är jag på banan igen.
Ibland behöver jag bara få skriva av mig.
Jag är fortfarande frustrerad över vikten.
Men jag mår bra. Jag har bra värden. Jag känner mig bra.
Någonstans måste väl det gå först? Å sen kanske vikten följer med..?
Vi kan hoppas.

Jag har inget hälsosamt förhållande till mat.

Det är självklart. Jag menar...du får inte 50 kilos övervikt för att du äter för mycket sallad.

Det finns många orsaker till varför jag är så som jag är, varför jag ser ut som jag gör. Jag försöker att inte grotta i det för mycket. Jag försöker att se framåt. Att se det positiva och ta vara på det och gå framåt.

Problemet är att jag inte får några kroppsliga eller visuella vinster med min kost och motion.

Jag utreds nu för diverse fel och brister som kan påverka vikten. Jag hoppas att det visar något.

I alla fall.

I natt drömde jag om wienerbröd. Det är märkligt för det är egentligen inget som jag älskar mer än något annat. Men det kom en så stark längtan över mig att jag inte visste vad som hände med min kropp! Hela kroppen skriker efter wienerbröd. Helt sjukt. Jag har tänkt på wienerbröd hela jäkla dagen. Fantiserat om det...och ja...jag vet det är pinsamt!

 

Nu är det flera månader sedan jag senast hetsåt. 2010-09-03. Det var dagen då det sprack. Nu har jag inte hetsätit sedan dess och det är underbart. Men det är en kamp, fortfarande. Som i dag. Med mitt sjuka sug. Och inte vet jag heller riktigt hur jag ska handskas med det? Ska jag låta det komma och sedan gå? Ska jag ersätta det med något annat? Ska jag äta något annat, men jag borde väl inte äta alls när jag känner det där sjukliga suget...eller? Jag har svårt å fokusera idag.

Tänker bara på onyttiga saker. Det var länge sedan sist....

Gott...Men är det värt det..åh..hatar denna känsla..måste gå från datorn och GÖRA något vettigt.

Testade ett av mina gamla yogavideosar idag. PUH!
20 minuter. Det va allt. Jag tror jag är för tjock för yoga. Jag vet inte, det kändes liksom fel! Kändes som det var för mycket fett överallt! Å ivägen! Fy. Nej, inge mer yoga nu på ett bra tag!

Kolla på denna bild!
Visst ser det inte speciellt svårt ut? Men jag tycker att denna ställning är en pina! Verkligen, fattar inte. Det känns som om allt fett bara är på fel plats oavsett vilken ställning man gör. :S

Egentligen ogillar jag sådana här tävlingar...men detta är faktiskt en sak jag vill ha! PLUS att det är en bra blogg, så jag länkar gärna till Katta, hon är en stor inspiration när jag känner mig nere...så festliga inlägg! Dryper av ironi blandad med alla möjliga känslor! Härligt!

Idag har jag ingen inspiration att skriva. Jag vet inte vad jag ska skriva? Några önskemål? Någon som vill veta något speciellt?

Nu är det snart en vecka sedan jag tog proverna. Vill ha svar! Och det snart. Är otålig! Vill veta vad det är för fel på mig!

Hm. Inte verkar det heller gå att ladda upp bilder! Hade en sådan fin på min förre vovve när han sover...*saknar*

I dag var det sååå otroligt vackert ute när jag kom hem. Snöat ca 10 cm idag, eller mer....Gick på promenad och bara njöt! Sambon följde med också, väldigt ovanligt. Det är kärlek det! Romantiskt! :D

Jag förstår att folk som jobbar med utsatta människor blir negativa allt eftersom. Men ändå! GUD, va folk klagar hela tiden...fast jag förstår dem. Jag syftar mest på de som jobbar med dessa människor...vilka yttepytte saker de klagar om, och visst ska man få klaga också...men inte hela tiden! SKÄRPNING!

Träffade i dag en klient till mig...en ung kille som inte har någon familj förutom sin mamma. Han har varit utsatt för diverse övergrepp och har äntligen fått uppehållstillsånd och längtar efter sin mamma som in i bomben. Han drömmer mardrömmar om kriget, han sover inte mycket alls men på något underligt sätt så har han lärt sig svenska bättre än någon annan. Han vill vara här, han vill ha hjälp..så fin kille. Tänk va bortskämda vi är!

Här sitter jag och klagar över min vikt! Men jag har min familj, min släkt, några få men ack så bra vänner! Jag har ett jobb, jag har mat varje dag, jag har till och med lyxen att köpa vilken mat jag har lust med! Jag har en säng att sova i om natten!

Vi borde vara lite tacksamma ibland, och tänka på allt underbart vi har! Inte klaga hela tiden...lite glädje och lite tacksamhet inför universum som gjort att vi har allt det bra vi har..!
Tack för en fin familj. Tack för att jag har ett jobb. Tack för att jag har kollegor jag trivs med. Tack för vänner. Tack för er läsare! Tack för en skön säng. Tack för fin lägenhet. Tack för underbar sambo. Tack för att jag bor i Sverige. Tack för allt!!! :D

Veckans projekt: garderoben!


Vad är det som är så svårt med det här med kläder? VA?!
Asså, jag menar inte att det är svårt å hitta kläder. Iof sig, så är det också..men mitt problem just nu är att jag har för mycket kläder! Och det är inte det att jag använder alla kläder heller! Eller ens kan ha kläderna. Det är just det som är mitt problem! Jag har svårt att slänga saker. Verkligen. På något vis säger mitt hjärta så fort jag ska slänga något "men bara jag går ner lite i vikt"... Men det gör jag ju inte!!! Seriöst, jag har kläder i min garderob som inte är använda på över tre år! Eller säkert ännu mera. Och som om det inte vore nog....jag KÖPER kläder på mellandagsrean också! Suck! Jo, det är sant...! Trodde du att det var allt? Nejdå. Så klart inte! Det värsta är att jag i somras, innan flytten till Norrland "rensade ur" min garderob! Det blev då en HEL svart stor plastsäck full med kläder! Just det, FULL säck! Hm...det är det som jag ska ta tag i denna vecka...är det tänkt. Vad har jag gjort idag då? Jo, jag var på januarirean på Kappahl. Shoppade loss. Suck. När ska jag lära mig?

Herrejistanes va romantiskt det var!

Efter provtagningen...som gick bra. Åkte vi till hotellet, det tog cirka 2 timmar. I två timmar satt jag och sambon och pratade om att det minsann var på tiden att vi gjorde något sådant här tillsammans. Vi firar ju snart tre år som par, men då ska vi båda jobba...så detta var ju lite istället för, så att säga.

När vi väl kom fram så kunde vi checka in direkt. Vi började med att gå på spa. Ångbastu, japansk tvagning, 40-graders poolen och sedan dopp i den iskalla poolen för att återigen smita ner i den varma poolen eller bubbelpoolen. Sååå skönt. Efter några timmar var det dags för våra behandlingar. Jag hade valt en AHA-ansiktsmask, det är med syra i ansiktet..gör lite ont när man väl får den...men det gör underverk för min hud flera dagar, ja tillochmed veckor efter! Sambon tog en aromabehandling...massage för rygg och vader! Efter behandlingarna var vi så slappa att vi gick upp till rummet för att "vila", somnade. Sedan gick vi åter till spat och de olika poolerna och de olika bastuna...sedan var det dags för kvällsmat, tre rätters...avslutades med mangopannacotta med blåbärssorbet och maräng (struntade dock att äta marängen, men gjorde undantag från min LCHF för att äta pannacottan och sorbet...ljuvligt!9

Vilken utsikt det va från hotellresturangen. Helt underbart! Jag å sambon njöt och myste som bara den.  Helt fantastiskt var det. Allt var perfekt. Helt underbart, som sagt. Gårdagen spenderades också på spa, sen skulle vi ner till stan och sedan på 3d-bio. Men så blev det inte. Det var så fruktansvärt kallt och blåsigt så det blev en tur på rean...köpte bland annat lösnagelsset till mig själv, så nu har jag byggt egna lösnaglar ;) och sedan köpte jag nya täningströjor och spa-grejer...hehe. Sambon fyndade också med nya mysbyxor och en skön tröja. Vi åkte hem lite tidigare än beräknat, vilket var skönt...då vi kom hem innan kl 20. Vi åt ute. Hyrde film, tittade på film, njöt. Vilken underbar helg!!!!

Först: TACK för alla kommentarer!



Jag fick några väggord av min mamma å pappa i julklapp...funderar på att sätta upp dem i sovrummet, fast har ännu inte kommit till skott...Fick bland annat "all you need is love". Om livet vore så lätt. Å andra sidan...är det inte, livet alltså, mycket vad man gör det till? I dag försökte jag överraska sambon med hembakad pizza a la LCHF till frukost. (Han sov till 12.00, så för mig var det lunch...han har så mycket på jobbet så såg inget illa i att han faktiskt sov så länge..)

KATASTROF! Dagens i-lands problem! Det blev så vidrigt äckligt. Testade ett nytt recept på pizzabotten med kokosmjöl. USCH! Det smakade som om jag bara lagt kokosflingor och sedan massa gott ovanpå. Sambon testade, försökte le..och sa sedan att det va vidrigt. Jag blev först ledsen och arg, smakade sedan..och kunde inte annat än att hålla med honom. Jag skrapade av toppingen och åt upp alla champinjoner, lök, salsa...medan han åt mackor. I alla fall. Det jag då insåg var...att jag förändrats så sedan vi träffades för första gången för snart tre år sedan. DÅ hade jag blivit ledsen och arg..kanske tröstätit, men framförallt hade jag ältat detta och slagit ner på mig själv. Nu tänkte jag; vaddå? det blev krast, jag testade ett nytt recept som inte föll mig i smaken. Min sambo var ärlig med vad han tyckte. Han vågade vara ärlig, vilket är så mycket bättre än om han ljugit och sagt att han älskade det. Vilket i sin tur säkert lett till att jag lagat det flera gånger och han hade vart tvungen att pina i sig det.

Vad vill jag ha sagt med detta? Hm...jag vet inte egentligen. Kanske att mamma har rätt. Att det inte bara handlar om en viktresa. Att det inte bara är viktigt med vikten, utan också att jag gör en inre resa...att jag ändrar mitt tänk, mitt förhållningssätt...kanske då i första taget till mat men även andra saker också. Kanske är det så att allt jag behöver är kärlek. Att jag måste, som min kloka mor alltid sagt, börja älska den jag är först. Å faktum är att jag älskar mig själv så mycket mer nu, idag, än vad jag gjorde exempelvis för fyra år sedan...eller tre år sedan..eller ett år sedan. 2010 har vart ett bra år, ett år då jag har rest långt i mitt inre och lärt mig att uppskatta allt jag har och även att ta saker och ting på inte allt för stort allvar.

Och ni har också rätt!
Jag ska inte ge upp. Och även om jag har någon sjukdom som gör det svårare för mig att gå ner i vikt, so what!?!?! Då får jag väl bevisa att jag klarar av att gå ner i vikt i alla fall, även om det tar längre tid. Om inte annat så kan jag vara en hälsosam tjockis! Och jag är faktiskt stolt över den jag är! Jag tror inte alls att jag hade gjort samma val i livet om jag växt upp som en smal tjej, jag vill egentligen inte veta heller. Jag är numera -ärligt talat- nöjd med den jag är. Jag är stolt. Jag är tacksam. Jag tänker fortsätta. Oavsett vad andra säger. Vad testresultaten säger.

Från och med kl 20.00 i kväll ska jag "fasta". 12 timmar. Utan mat, utan vatten. Vad är det för sjuk idé? Utan vatten. Jaja, så sa dom. Sedan. Test på labbet på sjukhuset i morgonbitti.
Sen bär det iväg. Till SPA! Just det, sambon har bokat in oss på hotell, sedan spa..mysigt va? Han vill att jag ska försöka slappna av och inte tänka på det här med test och sjukhus allt för mycke, sött va? Men jag kan inte rå för det. Jag vet jag är nojjig, men jag kan verkligen inte rå för det. Så svårt att släppa det. Jag vill..men just nu kan jag det inte. Och jag ber om ursäkt att jag inte skriver om mer intressanta saker just nu. Men snart så, snart så kommer det annat också..lovar. Kan bara inte säga "när", än så länge ;)


På återseende!

Suck.
Nu har jag varit på sjukhuset. Fick träffa min läkare. Han konstaterade att jag har "ömma äggstockar". Och så måste jag ta en hel massa prover på fastande mage på fredag. Och sedan fick jag en remiss till gyn. Hm. Det va det. Inget mer.

Jag kan förstå att han inte ville säga för mycket. Men å andra sidan sa han väl egentligen ingenting, vilket fick mig ännu mera nojjig! Hm. Ja, just det. Han konstaterade också att det var "märkligt" att jag inte har gått ner i vikt så mycket sedan jag började mina försök på allvar! NÄMEN, menar du? "Märkligt sa du?" *ironin dryper*

Jag vet att jag inte borde förväntat mig något mer, men ändå! Jag kunde väl fått veta NÅGOT? Suck. Jaja, nu är bollen i rullning i alla fall, som min sambo sa. Hm. Jaja...det är inte så mycket mer att göra åt det. Som sagt.

Gick en promenad idag. Sedan läkarbesöket har jag inte kännt mig på topp. Känner mig en aningen kränkt, även om min hjärna säger att jag inte borde göra det. Jag känner mig illa berörd över att hela tiden bli misstrodd när jag redovisar vad jag äter och hur och vad jag motionerar. Det är irriterande. Jag hoppas att jag har någon sjukdom, något som de kan konstatera och sedan behandla. Så att jag får något konkret att ta på. Liksom; sjukdom-behandling, lättare att gå ner i vikt. Eller något sådant.

Missförstå mig rätt...
Jag följer en del bloggare. Vissa mer än andra. Nästan alla bloggar om vikt. Många började sin viktkamp senare än mig. Många av de jag följer kör samma "metod" som jag = LCHF och motion. De flesta har förlorat i vikt. Kanske inte så mycket som de själva önskar men ändock! Det händer något på vågen! De SER en visuell skillnad. Jag vet jag är bitter och avundsjuk. Samtidigt är jag sååå lycklig för deras skull. Jag betraktar många av dem som mina vänner, även om vi aldrig träffats...även om de inte vet mitt riktiga namn och jag inte vet deras. Det är oviktigt. Jag är glad för deras skull samtidigt som jag själv inte FÖRSTÅR vad som är fel på mig?!
Jag tycker själv, tillsammans med sambo, PT, kostrådgivare, hälsoutvecklare, arbetskamrater, familj, vänner...att jag sköter mig så bra, att jag gör allt rätt!
Ni märkte ju själva att det jag "fuskat" med under jul och nyår var en handfull nötter med yoghurt överdrag!
Endel av er hörde av er med kommentarer och mail och undrade varför jag reagerade så starkt pga mitt fusk!
Jag förstår bara inte varför många andra kan äta mer godis, läsk, kakor, kolhydrater och ÄNDÅ gå ner i vikt!?!
Vad är det för fel på mig?!

Och det är inte så att jag behöver gå ner i vikt av estetiska själ...
Jag dras med över 50 kilos övervikt. Jag vet jag består av mycket muskler, men det är ingen ursäkt.
Om jag bara kunde minska i centimetrar, så skulle jag lätt kunna väga lika mycket som jag gör nu. Jag lovar!
Jag skulle inte klaga! Det är inte vikten det handlar om i första taget! Det är mer...frustration. Frustration över att försöka, försöka, försöka...och sedan fortfarande ha supersvårt att hitta ett par JÄVLA jeans som passar en! Till och med i tjockisaffärer har jag svårt att hitta kläder! Jag är så trött och frustrerad över detta!

Som ni märker behöver jag skriva av mig. Jag känner att jag inte längre orkar dra samma vals för familjen eller för sambon. Även om de är otroligt stöttande och alltid ställer upp och lyssnar och peppar. Just nu har jag ingen motivation alls att motionera eller följa min kost. Men jag ska göra det i alla fall, det kan ju knappast skada eller hur? För tillfället är jag ingen munter människa. Men det kommer att gå över. Jag vet. Jag behöver bara få "klaga av" mig, andas, ta nya tag och återkomma. Och det kommer jag att göra! Jag är fruktansvärt envis, det ska ni veta. Jag kommer fortsätta...jag återkommer...snart!

Idag var tanken att jag skulle åka hem från jobbet och åka raka vägen till badhuset....men ICKE!
Tro det eller ej så blev jag åksjuk på vägen hem...när jag Själv körde. Hm..tror att det kanske var vätskebrist eller så...jag vet inte...
I alla fall, jag bestämde mig för att strunta i dagens träning och ta det i morgon i stället.



Då jag glömde kameran i bilen...och jag är för slö för att hämta den...så visar jag istället dessa bilder på det jag köpte till mig själv! Köpte som ni ser affirmarionskort och lite te! *mums*

GOTT NYTT ÅR!

Nyårslöften i all ära. Jag brukar vara sisådär med att hålla mina löften. Men nu jäklar!!!

 

1. Jag ska bli utredd å jag tänker inte ge mig om sjukvården återigen vill remitera bort mig.

2. Jag ska motionera, varje vecka!

3. Jag ska fortsätta att skriva i MåBra-boken

4. Jag ska fortsätta att träna mentalträning

5. Jag ska fortsätta med LCHF

 

 

Gott nytt år på er alla!!

På återseende!!

Polycystiskt ovariesyndrom (PCOS), tidigare kallat Stein-Leventhals syndrom, är en hormonell rubbning som kan förekomma hos kvinnor. Mellan fem och tio procent av alla kvinnor i fertil ålder beräknas ha PCOS. Diagnosen är troligen genetiskt betingad med multifaktoriell etiologi.

Nyare forskning visar att det även finns fördelar med att ha denna äggstockstyp. Se föreläsning av Jan Holte här: http://media.medfarm.uu.se/flvplayer/anovulation/video1/part1

Förkortningen PCO står för polycystiska ovarier och betyder egentligen äggstockar med många cystor. Namnet är inte korrekt eftersom det inte rör sig om cystor utan om äggblåsor (folliklar). Vid ultraljudsundersökning kan man se att äggstocken innehåller många små äggblåsor, ofta arrangerade som ett pärlband i kanten av äggstocken.

Enligt de sk. Rotterdam-kriterierna har kvinnor med minst 2 av följande 3 fynd PCO-syndrom (PCOS): 1) äggstockar av PCO-typ, 2) kronisk anovulation (uteblivna ägglossningar uttryckt som oregelbundna eller uteblivna menstruationer), och 3) hyperandrogenism (förhöjda nivåer i blodprov av manliga hormon eller ökad hårväxt i ansiktet)^[1] Hyperandrogenism fastställs med blodprov. Kvinnor med PCOS har ofta en ökad produktion av de manliga könshormonen testosteron och androstenedion. Uteblivna ägglossningar fastställs med blodprov eller med urinprov (LH-test).

 

http://sv.wikipedia.org/wiki/Polycystiskt_ovariesyndrom

Idag testade jag att samåka med en som också jobbar i samma kommun som jag.  Gick väl sådär...hon var sååå extremt negativ. Det fanns liksom inte ett uns positivism där inte. Själv är jag stolt över att jag inte påverkades allt för mycket av hennes tjat.

När jag väl kom till stan så tog jag min väska med badkläder och gick till badhuset. Väl där så simmade jag 1 km. MYCKET skönt! Sambon slutade sent, vilket betydde att jag hade god tid på mig i badhuset :D Efteråt åkte vi till en restaurang och åt god mat! Sambon åt pizza och jag åt gyrostallrik, istället för strips beställde jag grillade grönsaker! Åh så gott det var!
Fast det bästa har hittills varit en vägkrog i Gävle som grillade vitkål till mig för att jag inte ville ha potatis. Det va riktigt gott! *mums* Aldrig ätit det innan faktiskt.

I morgon ska det bli pepp-dag! Massor av egentid å mys! Sambon ska jobba natt. Men vi hinner mysa i alla fall!


På återseende!

Angående varför jag va så upprörd över att jag ätit lite godis och att det var mitt enda snedsteg...det är för att jag är så SUPERkänslig för socker. Det får efterdyningar som heter duga. Och jag måste fajtas hårt och länge med mig själv för att inte börja hetsäta igen...och för att inte slänga i mig mera socker.

Så idag var jag hos barnmorskan för att få mitt p-piller-recept förnyat. Å som alla tjejer vet så tar dessa besök ganska så lite tid. I alla fall om man inte ska undersöka sig, vilket jag inte skulle. Då jag nyligen flyttat behövdes det dock tydligen göras en lite mer grundligare "koll" på mig. Jaha. Det va bara å svara på ett gäng frågor...och sedan kom naturligtvis VIKTEN. Japps, jag är överviktig. Japps, jag behöver gå ner ca 50 kilo om man tittar på BMI. Japps, det verkar märkligt med tanke på vad jag svarat på övriga frågor...Ja, det är konstigt att jag inte gått ner mer i vikt...bla bla bla. I alla fall. Det var då hon sa det: "du borde se till att få en utredning gjord på dig...om du har PCOS, eller så. Har du gjort det?" Nej, det har jag inte. Kan det vara det som ställer till saker och ting i min kropp?

Är det någon som läser min blogg som har erfarenheter av PCOS?

Tacksam för svar.

Har fått en telefontid i morgon med en läkare och ska då be att få bli utredd...