1. Min idrottsbakgrund
Okej. Nu ska jag vara ärlig.
Jag har alltid varit ett knubbigt barn. Min mamma och pappa försökte få både mig och min bror att börja jogga. Icke! Men..ibland, så cyklade jag faktiskt brevid min mamma när hon joggade. Jag hade den viktiga uppgiften att "ta hand om vattenflaskan", ett jobb jag tog på största allvar. De gjorde så gott de kunde. Verkligen. Det är inte så lätt å ha två superlata barn. Det va så det var..när vi va små..nu är brorsan kroppsbyggare å hälsoutvecklare och jobbar som PT och gyminstruktör. Å jag? Ja, ni känner väl mig? ;)
I skolan upptäckte jag att det på idrottslektionerna var en fördel att vara stor. Jag blev först vald av tjejerna när vi skulle spela rugby..och av någon anledning blev jag vald innan vissa grabbar när vi skulle spela innebandy. Så startades min fixering vid innebandy, sedan hjälpte det naturligtvis att jag upptäckte att min pappa uppskattade mitt intresse. Han tog paus från jobbet (= han är lärare, jobbade mycket hemma också) och blev tränare för "mitt" lag.
Samtidigt var jag så pass "stor" att tjejerna runt omkring mig började utveckla ett hästintresse. Alla ville rida. Så jag började rida. Egentligen var nog mitt intresse mer för djuren, hästen som sådan, mer än för själva ridandet. Ridandet kunde egentligen kvitta. Jag tyckte det va intressant med hästar, rätt och slätt. Ridandet var ett plus. Snart så red jag å spelade innebandy. Tre gånger i veckan eller så.
Någonstans mitt i allt detta så testade jag på pingis också. Tror jag var med två gånger, innan jag insåg att bollen var för liten, färdades för snabbt och undvek att bli träffad med mitt racket. Hm.
Jag tror att jag spelade innebandy i cirka 7 år. Något sådant. Red gjorde jag till och från i 4 år skulle jag tro, kanske mindre. Minns inte. Vet att jag red när jag gick på lågstadiet...sedan tog jag uppehåll och sedan på högstadiet, något sådant.
Ja, just det. Sedan har jag simmat också. Det var förmodligen det bästa jag gjort! Jag hade skitkul på simningen, det är i alla fall så jag minns det. Och fort gick det också! Men så hade jag en tränare som tjatade på mig att jag "måste" börja tävla. Vilket jag inte förstod, då jag bara ville simma! Det va skönt och utmanande att tävla mot sig själv, men andra? Nej. Det var inget för mig. Till slut blev det för mycket press på att "tävla" så jag sa till mamma att jag ville sluta. Tror egentligen att det var därför jag slutade med ridningen också...nu när jag tänker efter...
Så tidsmässigt är vi väl runt högstadiet nu, va?
Högstadiet. Mycket plugg. Mycket träning. Till en dag, då jag ramlade ihop av smärta på träningen. Fick en blackout. Tränaren sa något i stil med "skärp dig, upp med dig nu!". Jag hade ingen känsel från vänster knäskål å nedåt. Ledband och korsband. Pang! Av. Och det va det, med innebandyn. Med all träning inomhus..Läkare och sjukgymnast ordinerade vila och gym. Försökte ett par gånger att "komma tillbaka", men det gick inte. Ont. Levde på alvedon/ipren. Kunde knappt sova av smärtan. Vid något tillfälle blev min mamma sur på mitt klagande och sa åt mig att sluta. Jag förstår henne. Hade ont i flera år. Har fortfarande ont till och från. Nu, senare, har jag förstått att det var en väldigt allvarlig skada och att den borde opererats direkt..så som de gjorde på min sambo när han skadade sig på liknande sätt.
Högstadiet, det var då jag upptäckte "gym" och "vikter".
Det var förmodligen här jag utvecklade min hetsätning till något i hästväg också..men åter till träningen.
Gym. Det var där jag fick hålla hus när jag inte kunde delta på idrottslektionerna. Det var här jag var. Musklerna i armar och lår började ta form. Något jag sedan blev retad för. Lyft vikter är något jag har hållt på med sedan dess. Mer eller mindre. Efter gymnasiet började jag dock fokusera mer på kondition, knät gjorde inte längre lika ont. Jag kunde köra trappmaskin, som blev min bästa vän i ett par år. Jag började också testa olika former av hemmaträning; Magdans, Tai Chi, Yoga, Pilates, Afrodans, Kickboxning (love it!!) osv osv Sedan träffade jag min sambo. Han blev genast imponerad av min styrka och min bestämdhet och fokus på träning och kost. Ännu mer fascinerad var han över att det inte visade sig på vågen. Han gav mig en underbar julklapp julen -09. PT-timmar. Med start på en gång. Mellan 1-3 ggr i veckan i 8 månader. Bästa presenten någonsin. Då fick jag lära mig att pulsträna. Intervaller. Kondition. Fettförbränning.
Och det är här jag är idag. Nu har jag dock "tagit upp" simningen. Och styrketräningen, som legat på is..Kanske borde jag också ta upp kickboxningen..den va kul! Å svettig. Man kände att man levde så att säga ;)
Det blev mycket i dagens inlägg. Ska sluta snart.
Nu!
På återseende!
Jag har alltid varit ett knubbigt barn. Min mamma och pappa försökte få både mig och min bror att börja jogga. Icke! Men..ibland, så cyklade jag faktiskt brevid min mamma när hon joggade. Jag hade den viktiga uppgiften att "ta hand om vattenflaskan", ett jobb jag tog på största allvar. De gjorde så gott de kunde. Verkligen. Det är inte så lätt å ha två superlata barn. Det va så det var..när vi va små..nu är brorsan kroppsbyggare å hälsoutvecklare och jobbar som PT och gyminstruktör. Å jag? Ja, ni känner väl mig? ;)
I skolan upptäckte jag att det på idrottslektionerna var en fördel att vara stor. Jag blev först vald av tjejerna när vi skulle spela rugby..och av någon anledning blev jag vald innan vissa grabbar när vi skulle spela innebandy. Så startades min fixering vid innebandy, sedan hjälpte det naturligtvis att jag upptäckte att min pappa uppskattade mitt intresse. Han tog paus från jobbet (= han är lärare, jobbade mycket hemma också) och blev tränare för "mitt" lag.
Samtidigt var jag så pass "stor" att tjejerna runt omkring mig började utveckla ett hästintresse. Alla ville rida. Så jag började rida. Egentligen var nog mitt intresse mer för djuren, hästen som sådan, mer än för själva ridandet. Ridandet kunde egentligen kvitta. Jag tyckte det va intressant med hästar, rätt och slätt. Ridandet var ett plus. Snart så red jag å spelade innebandy. Tre gånger i veckan eller så.
Någonstans mitt i allt detta så testade jag på pingis också. Tror jag var med två gånger, innan jag insåg att bollen var för liten, färdades för snabbt och undvek att bli träffad med mitt racket. Hm.
Jag tror att jag spelade innebandy i cirka 7 år. Något sådant. Red gjorde jag till och från i 4 år skulle jag tro, kanske mindre. Minns inte. Vet att jag red när jag gick på lågstadiet...sedan tog jag uppehåll och sedan på högstadiet, något sådant.
Ja, just det. Sedan har jag simmat också. Det var förmodligen det bästa jag gjort! Jag hade skitkul på simningen, det är i alla fall så jag minns det. Och fort gick det också! Men så hade jag en tränare som tjatade på mig att jag "måste" börja tävla. Vilket jag inte förstod, då jag bara ville simma! Det va skönt och utmanande att tävla mot sig själv, men andra? Nej. Det var inget för mig. Till slut blev det för mycket press på att "tävla" så jag sa till mamma att jag ville sluta. Tror egentligen att det var därför jag slutade med ridningen också...nu när jag tänker efter...
Så tidsmässigt är vi väl runt högstadiet nu, va?
Högstadiet. Mycket plugg. Mycket träning. Till en dag, då jag ramlade ihop av smärta på träningen. Fick en blackout. Tränaren sa något i stil med "skärp dig, upp med dig nu!". Jag hade ingen känsel från vänster knäskål å nedåt. Ledband och korsband. Pang! Av. Och det va det, med innebandyn. Med all träning inomhus..Läkare och sjukgymnast ordinerade vila och gym. Försökte ett par gånger att "komma tillbaka", men det gick inte. Ont. Levde på alvedon/ipren. Kunde knappt sova av smärtan. Vid något tillfälle blev min mamma sur på mitt klagande och sa åt mig att sluta. Jag förstår henne. Hade ont i flera år. Har fortfarande ont till och från. Nu, senare, har jag förstått att det var en väldigt allvarlig skada och att den borde opererats direkt..så som de gjorde på min sambo när han skadade sig på liknande sätt.
Högstadiet, det var då jag upptäckte "gym" och "vikter".
Det var förmodligen här jag utvecklade min hetsätning till något i hästväg också..men åter till träningen.
Gym. Det var där jag fick hålla hus när jag inte kunde delta på idrottslektionerna. Det var här jag var. Musklerna i armar och lår började ta form. Något jag sedan blev retad för. Lyft vikter är något jag har hållt på med sedan dess. Mer eller mindre. Efter gymnasiet började jag dock fokusera mer på kondition, knät gjorde inte längre lika ont. Jag kunde köra trappmaskin, som blev min bästa vän i ett par år. Jag började också testa olika former av hemmaträning; Magdans, Tai Chi, Yoga, Pilates, Afrodans, Kickboxning (love it!!) osv osv Sedan träffade jag min sambo. Han blev genast imponerad av min styrka och min bestämdhet och fokus på träning och kost. Ännu mer fascinerad var han över att det inte visade sig på vågen. Han gav mig en underbar julklapp julen -09. PT-timmar. Med start på en gång. Mellan 1-3 ggr i veckan i 8 månader. Bästa presenten någonsin. Då fick jag lära mig att pulsträna. Intervaller. Kondition. Fettförbränning.
Och det är här jag är idag. Nu har jag dock "tagit upp" simningen. Och styrketräningen, som legat på is..Kanske borde jag också ta upp kickboxningen..den va kul! Å svettig. Man kände att man levde så att säga ;)
Det blev mycket i dagens inlägg. Ska sluta snart.
Nu!
På återseende!
Kommentarer
Trackback
