MiniZillen

Jag har förmodligen sagt detta tusen gånger...men jag har tio mil till jobbet. Det betyder mycket tid att tänka och fundera på väg till och från jobbet. Oftast tycker jag att det är väldigt skönt och avslappnande och nerstressande. Har jag sagt att jag jobbar med ensamkommande flyktingbarn? Herregud, ibland blir man så trött på denna politik! Har idag träffat en underbar kille som är totalt missförstådd från skolans håll och även boendepersonal. Blir så irriterad på dessa politiker som är så "på" om att allt ska lösas kommunalt, även om det kanske inte är det bästa för barnet. *suck*

Jaja...idag på vägen hem...när jag bestämde mig för att inte tänka på jobbet, kom jag att tänka på detta med min kamp mot kilona. Jag är fortfarande förkyld och har väldigt svårt för att andas genom näsan, så har inte riktigt vågat att träna än..är rädd att det ska dra ut på förkylningstiden, så att säga. I alla fall. Jag ställde mig frågan "när är det nog"? Egentligen kommer denna fundering från det faktum att jag tvingar i mig majonnäs, vilket får mig att må illa..följer ju numera LCHF...samtidigt får LCHF-kosten mig att må mycket bättre ur andra aspekter; jag är mycket piggare, gladare, bättre och finare hud (har haft problem med huden sedan jag föddes, stora fula variga eksem över hela kroppen) och framför allt har min fixering vid mat släppt. Så fördelarna är enorma! Vilket även andra har påpekat. Nackdelarna är att jag äter mat som får mig att må illa...-läs SMÖR och MAJONNÄS-
Och jag vet inte. NÄR är det nog? När får det vara nog, när ska man ge upp? Ska man någonsin ge upp? Hur länge orkar jag hålla ut? När ska kilona ge med sig....?

Med risk för att alla ni som läser min blogg ska dömma mig och tycka att jag är världens idiot...här kommer dagens erkännande.
Idag hände en av världens -förmodligen- mest pinsamma saker som kan hända en tjock person som jag själv.
Jag är socialsekreterare, som ni kanske förstått -eller läst-. Under ett möte med en av mina klienter, så brakar det till och mina byxor SPRACK. Javisst. Det är numera ett faktum. Jag är äckligt fet och kan inte göra ett jävla skit åt det. MINA BYXOR SPRACK! Som tur var så va ingen på mötet fräck nog att påpeka detta pinsamma faktum. Jag kände att jag ville dö och bara sjunka genom jorden eller något. Usch. Är så ledsen och äcklad av mig själv. Nu måste jag verkligen nått botten...kan man tycka. Jag vet att jag väger mindre än förra året vid denna tid. Men USCH. Mår illa av tanken på vad som hände i dag. Är rädd för att komma tillbaka till jobbet. Är rädd för att möta mig själv i spegeln. Jag är så äcklad av mig själv... Vem är det som vill mig så illa? Gud? Allah? Karma? Vad har jag gjort för att förtjäna det här? Tycker att jag sliter som fasen för att i alla fall sakta närma mitt mål...men icke. Åh, så pinsamt. Jag vill bara krypa in under täcket och försvinna!